Ibland undrar jag vem jag är egentligen? Och hur gammal?

Jag har snöat in på det här med medelålder.

Fastnat i alla medelåldersflingor, som sakta dalar ner.

Kanske är det bara medvetenheten om den?

Eller är det verkligheten som kommer ikapp?

Jag fattar ju vart det är på väg.

Att min oändligt inbillade ålder av tjugofem,

håller på att förvandlas.

Från larv.

(Sur)Puppa.

Och till färdig Medelåldersfjäril.


Jo jag fattar det när jag sätter mig i discobilen och

(Jo vi har en discobil och en yogabil. )

sätter igång radion som skrålar av musik från Guldkanalen.

Det är ett tydligt tecken på att han-jag-är-gift-med körde den sist.

Som en påminnelse om "Husband-was-here!"



Jag fattar det, när jag inser att det första jag gör när kommer hem från jobbet,

är att gå ut för att se hur mycket mina odlingar vuxit under dagen.

När jag stannar upp under kvällspromenaderna för att lukta på träd i blomning.

Eller när det känns viktigare att göda gräsmattan en lördag,

än att se till så att ungarna får lördagsgodis.

När jag undrar om det nånsin är möjligt igen,

att ha parmiddagar och orka sitta uppe längre än midnatt?

(man har ju kommit av sig helt i dessa covidtider)


Jag fattar det, när tårarna tantrinner ner längs mina kinder.

Så fort det vinden är starkare än 3m/s.

När det slipper ut ett lite ahhhh-läte från halsen,

när jag böjer mig fram för att plocka upp nåt på marken.

Eller när en stilla stund med en kopp kaffe,

längtansfullt, har blivit vardagens höjdpunkt.



Fyrtio sägs vara det nya trettio.

Sextio det nya fyrtio.

Eller var det möjligtvis tvärtom?

Ibland undrar jag vem är jag egentligen?

Och hur gammal?



Amen...


Gillar

Kommentarer