Totalt rimliga scenarion

Jag ser mig själv som ganska orädd när det gäller att prata eller ta kontakt med människor. Jag har suttit helt oförberedd i morgonsoffan på TV4 och pratat i direktsändning utan att vara särskilt nervös. Jag har gått upp på scen och pratat inför publik på Almedalsveckan utan att ens vara lite handsvettig av nervositet och oftast flödar orden ganska fritt och obehindrat... men när jag står öga mot öga med någon och ska säga något direkt från hjärtat så händer det att jag blir nervös och blyg (det vill säga motsatsen till vad jag är resten av min vakna tid) och ibland tas det till en helt orationell nivå. Typ som igår, när jag och min man satt och åt middag och jag skulle ge honom en kärleksförklaring.

Jag hade suttit helt tyst en stund bara för att få till en bra formulering som lät rätt i mitt huvud när jag börjar tveka om det kommer bli fel, ungefär som att det faktiskt finns en risk att han kommer bli så obekväm av det jag säger att han omedelbart lägger ner besticken, säger "Alltså, fy fan!" och går därifrån.


Ska jag, ska jag inte? Jag väger för- och nackdelar. Tänk om han inte tar det jag säger på allvar och svarar "Alltså... Kan du sluta larva dig? Nog för att du är gravid men försök tygla dina känslor lite för helvete." och så sitter jag där som ett fån och har precis blottat mitt hjärta och fått det krossat i småbitar. Det skulle ju vara jobbigt, minst sagt. Äh, jag kanske bara ska vara tyst? Han klarar sig fint utan vetskapen av det jag funderar på att säga.

Rädslan att han ska säga "Jag känner mig smickrad att du känner så Arlene, men du har nog lite snedvriden syn på det här med relationer och äktenskap. Det där med att ha ömsesidiga romantiska känslor för varandra är liksom inte nödvändigt. Jag tror att vi kanske ska gå åt olika håll nu, vi vill nog för olika saker. Jag tycker om dig som en vän, du är go och rolig och sådär men vi känner inte riktigt samma. Jag och katterna flyttar ut imorgon." gör att jag tvekar ännu mer. Jag kanske ska formulera det på ett sätt så att jag kan peta in ett "Äh, jag bara skojade!" om det blir en pinsam tystnad?

Notera: Alla sådana här scenarion är i mitt huvud helt sannolika och har en lika stor risk att faktiskt inträffa, oavsett om mottagaren tidigare reagerat på liknande sätt eller inte. Nä, okej. Jag kan erkänna att vissa inbillade scenarion kan kännas lite väl teatraliska, till exempel som att min man skulle få någon typ av utbrott, kasta tallriken med köttfärssås åt helvete och skrika "JAHA?! OCH NU FÖRVÄNTAR DU DIG ATT JAG SKA KÄNNA LIKADANT ELLER NÅGOT. FATTAR DU VILKEN PRESS DU SÄTTER PÅ MIG NU? DU KVÄVER MIG MED DINA KÄNSLOR!" och därefter kasta sig ut genom fönstret och tända eld på halva kvarteret. Dålig stämning deluxe.

Okej. Vad är egentligen det värsta som kan hända? Det tar inte lång tid förrän jag har ett svar till mig själv: Om han inte svarar alls. Om han knappt reagerar, bara rycker lite på axlarna och fortsätter äta som att inget har hänt. Som att jag föreslagit att vi ska se på Simpsons efter maten eller att vi borde köpa ett nytt tvättmedel. Ja, det känns ju troligt. Vi lägger till den reaktionen i högen av rimliga alternativ.

Tillslut ruttnar min hjärna på mig och skriker "MEN VAD FAN ÄR DET MED DIG, VI SKA FÅ BARN OM TYP TRE VECKOR ELLER NÅGOT OCH HAN SÄGER ATT HAN ÄLSKAR DIG VARJE DAG. FÅ TUMMEN UR RÖVEN OCH BARA SÄG DET!"

Jag tar ett djupt andetag.

-Du...?

Nu händer det. Nu finns det ingen återvändo.

-Mmm?

Jag mumlar fram orden jag formulerat 10 gånger om i mitt huvud. Jag rycker av orden likt ett plåster. Tror jag.

-Va?

ÅH HERREGUD HAN HÖRDE INTE. TOTALT JÄVLA ANTIKLIMAX! VAD ÄR DET FÖR FEEEL PÅ DIG KVINNA? NU MÅSTE DU JU SÄGA DET IGEN!

-Du är mitt livs stora kärlek...

PS. Ingen av mina inbillade scenarion inträffade och jorden gick inte under. DS.

Gillar

Kommentarer