Påskminnen

När min man och jag började planera inför den kommande påskhelgen så ställde han frågan "Älskling, vad gör normala människor under påsken?"

Frågan gjorde mig lite confuzzled, inte för att han menade på att vi inte räknas till skaran "normala människor" utan för att han faktiskt hade noll och ingen koll. Jag insåg snabbt att jag själv inte hade mycket till övertygande svar. "Man sätter väl fjädrar i ris... Målar ägg... Går i kyrkan... Eller festar?"
"Festar man under påsken?"
"Jarå!" säger jag helt självklart. "När jag var student så hade vi något som hette Påskpub på Kåren!" Konstpaus. "Men å andra sidan festade vi tre dagar i veckan oavsett om det var högtid eller ej..."

Ju mer jag tänkt på det här har jag kommit fram till att jag har nästintill inga minnen av påskfiranden i mina dagar. Det är som att samtliga påskar blivit förträngda från mitt minne, men varför? Vad har jag gjort, hur kan jag inte ha lagt någon av hittills 20+ påskhelgerna jag upplevt på minnet?

Jag kan gissa mig till att många påskar delvis spenderats i kyrkbänken då min mamma och jag var flitiga besökare i Svenska kyrkan under min uppväxt, men jag kan inte vara helt hundra. Jag gräver vidare i hjärnkontoret efter minnen från forna påskar och hittar ett dammigt arkiv med minnet från en påsk någon gång på 90-talet...

Jag och en vän hade klätt ut oss till påskkärringar och gick runt i området där jag och min mamma bodde då (Länsmansgården, en Göteborgsförort) för att be folk om påskgodis och lämna påskkort som vi målat själva. Vi lär ha varit über-adorable, för jag minns att vi fick hur mycket godis -och pengar till godis från de som inte hade hemma- som helst. (I verkligheten var det väl säkert 100 spänn sammanlagt men det var ju en mindre förmögenhet för en ~9-åring att köpa godis för på 90-talet när tuggummin bara kostade 50 öre styck.)

Det här var alltså en tid då föräldrar ännu inte lärt sig att vara skiträdda för att släppa iväg sina barn helt ensamma att knacka på hos kompletta främlingar, eftersom det var ganska långt innan Halloween kom till Sverige och svenska föräldrar fick veta att barn i Amerikat minsann fick knark och kanyler med HIV i sina godiskorgar när de bara bett om godis.

Hur som helst! Jag vill minnas att vi var ute ganska länge, och i slutet på den här påskrundan öppnar en kvinna sitt fönster och skriker åt oss på sin breda Göteborska hur vi borde skämmas, hur vågar vi gå runt och störa folk och tigga sådär! Hon var så otroligt megaförbannad och vi förstod liksom inte riktigt varför hon stod i sitt fönster och skällde ut oss efter noter när vi inte ens hade knackat på hos henne...

Ja, där stod vi, i våra kjolar med förkläden, sjalar runt huvudet och morsans vattenfasta läppstift på kinderna och bara gapade av förvåning. Vi hade ju aldrig varit med om att någon blivit förbannad av barn som klätt ut sig. Vi fick verkligen PISSET från en riktig påskkärring (som i retrospekt kanske var för bakfull för att flyga till Blåkulla?) och den här utskällningen måste satt djupa spår hos mig eftersom jag inte kan minnas någon annan gång efter den händelsen som jag bytt hemmagjorda påskkort mot godis. Jag kanske drabbades av Påsk Traumatic Stress Disorder, vad vet jag?

In all fairness vill jag dock minnas att de flesta som öppnade sina dörrar tyckte det var så roligt och gulligt att det kom påskkärringar att man nästan kunde kalla vårt "störande tiggeri" för välkommet... Jag vet i alla fall att jag hade blivit glad om det skulle dyka upp påskkärringar här under helgen, vilket påminner mig om att köpa hem lite godis ifall att, jag lever på hoppet.

Och medans jag skriver det här så påminns jag plötsligt om Påsken 2014, som var året för min allra första äggjakt. Min man hade lämnat lappar med ledtrådar i vår lägenhet och jag minns att jag tyckte det varierade innehållet var så roligt, det låg bland annat kondomer i mitt påskägg (som vi inte använde).

Jag minns alltså två av tjugosex påskar, bra jobbat liksom. Jag ska se till att gå all in för att skapa minnesvärda påskar när vår människovalp är stor nog att måla ägg och klä ut sig... är dock rätt skeptisk till om jag vågar släppa iväg mitt barn att knacka på hos främlingar, i alla fall ensam. Knark och kanyler med HIV, ni vet.

PS. Glad påsk! DS.

Gillar

Kommentarer