Öppet brev till Joakim Lamotte

Hej Joakim!

Arlene Stridh heter jag. Jag är 29 år gammal och precis som du förälder till två döttrar. Du och jag har ett gemensamt mål: attitydförändringar i samhället.

Jag har skrivit i en bok som heter Det heliga jävla moderskapet. Det är fantastisk bok som jag rekommenderar dig att läsa och ge bort till en kvinna du älskar. Mitt kapitel Onlinemammorna är skrivet med hopp om ett mer accepterande klimat mammor emellan i Facebookgrupper. Vet du, jag skickar dig ett ex av boken om du hör av dig efter du läst klart mitt brev.

Jag titulerar mig själv som feministisk piratpartist och på internet rör jag mig mestadels i separatistiska grupper med en feministisk värdegrund som default. Det vill säga där alla så kallade Lamotte-haters hänger. Med det sagt är alltså frågor om jämställdhet, integritet och rätten till ett privatliv något som är viktigt för mig. Jag vet inte om jag vill påstå att jag någonsin tillhört skaran av renodlade Lamotte-haters även om jag fram tills idag i mångt och mycket sett dig som en bufflig snubbe med en touch av narcissism men jag ska förklara varför längre ner i det här brevet.

Jag tillhör däremot dom som ställde sig kritiska till din livesändning om gatuprostitution i Göteborg. Ditt mål rättfärdigade inte medlen den gången och kritiken om den etiska aspekten i att livesända i riktiga personers liv utan att fråga först eller tänka på deras integritet får jag väl ändå hoppas att du tagit till dig. Som journalist gäller det att lära sig av sina misstag, utvecklas och gå vidare. Sen tyckte jag väl till exempel inte heller att “Sluta gnälla. På två månader har jag gjort mer för att motverka sexuella trakasserier i Sverige än vad Fi gjort på 10 år” var ditt smartaste uttalande, men vi skiter i det nu. Jag hajar att man (som du själv säger i din video) lackar ur och skriver i affekt ibland. Det är mänskligt. Vad jag däremot reagerar på är ditt videosvar om twitterstormen som följde, där du läste upp några hot du mottagit.

Jag chockeras över att du lyckas reta upp folk till den grad att de känner sig manade att skriva så vidriga saker till dig. Det är inte okej att skriva dödshot till någon oavsett vad de anser sig ha för rätt till den typen av reaktion. Det spelar ingen roll om det är tomma hot eller inte. Det kan ju inte mottagaren veta.

“Det här är det alltså feminister som har skrivit om mig” summerar du efter att du läst upp några av meddelandena. När du sa så tolkade din publik det som att alla feminister hatar dig och ville ogiltigförklara allt ditt hårda arbete i skolorna runt om i sverige. Dom tyckte det var förjävligt. Fokuset flyttades från debatten om sexuella trakasserier till att skapa mer näthat. Du hade startat ett krig. Ett “vi mot dom”. Var det verkligen din mening? Jag menar så här när man ser det i backspegeln?

Genom att säga att det är “feministerna” som skrivit dessa saker till dig gav du rätten till dessa individer att ha tolkningsföreträde för alla som kallar sig feminister, som att vi är någon slags organiserad hatgrupp och inte individer som enskilt får stå för vad vi skriver på nätet.

Var det bara ett olyckligt ordval eller tror du på riktigt att alla feminister hatar dig, driver någon slags agenda mot dig och vill se dig död? Så är det inte och jag hoppas verkligen inte du tror det. Jag vägrar acceptera att placeras i samma fack som personer som hotar en människa till livet för att hen skrivit något upprörande på internet. Det står jag inte bakom över huvud taget och den typen av näthat måste få ett slut. Det tror jag du håller med mig om.

Jag personligen tycker inte att ditt arbete bland ungdomarna är oviktigt, tvärtom. Jag tycker det är fantastiskt att du möter och når fram till dom som vi arga feminister på internet inte kan på samma sätt. I mina ögon vore det lite absurt att anklaga dig för att inte göra någonting positivt för att bidra till attitydförändringar i samhället, att ogiltigförklara det du gör som att du inte gör något alls för att du inte gör ALLT. Du har en funktion och fyller en plats som andra inte gör, och andra bidrar på andra sätt till andra rum med andra öron. Det är väl fridens liljor då kan jag tycka. Ingens arbete eller engagemang är onödigt.

För det är inte antingen eller, verkligheten är inte så svartvit. Det finns inget enskilt framgångsrecept till jämställdhet där det antingen är ditt sätt eller "feministernas" sätt som är det rätta eller mest effektiva. Vi flödar ju i olika filterbubblor så varför ens försöka jämföra oss med varandra istället för att lägga fokus på det vi faktiskt gör för framtiden?

Du drar ditt strå till stacken genom att vända dig till ungdomar och föreläsa om sexuella trakasserier och jag drar mitt genom att vända mig till de vuxna med det jag skriver. Du når fram till dom, jag når fram till deras föräldrar och vi blir båda ofta kontaktade av personer som fått en positiv upplevelse av det vi gör och det tycker jag vi båda kan ge varandra en klapp på axeln för. Nu tycker jag vi kan ta tillfället i akt och försöka nå fram till respektive läsargrupp genom att visa oss mänskliga. Jag är inte stolt över allt jag sagt och gjort online, men jag tänker lära av det, låta det vara en del av det förflutna och gå vidare. Det tar för mycket energi att jaga väderkvarnar när vi i verkligheten faktiskt inte är varandras fiender, håller du inte med?

Vi attraherar inte samma publik, om vi säger så. Om man ska försöka hitta någon gemensam nämnare skulle jag vilja påstå att bådas våra målgrupper innehåller människor med väldigt många och väldigt starka åsikter. När en åsikt väl är bildad är det väldigt svårt att rubba den, så ibland kanske det är lättare att bara mata den istället för att utveckla den även om det är det senare man egentligen vill när man väl fått uppmärksamheten. Jag vill uppmana alla som läser detta att tänka ett steg till, lägga in fler aspekter och synvinklar på saker. Bredda perspektiv. Jag vill i alla fall försöka idag, genom att publicera det här öppna brevet till dig. Jag önskar jag fick se en mänskligare och ödmjukare Lamotte eller i alla fall få ett livstecken på att en sådan existerar. Det hade gett mig hopp om att du faktiskt inte vill ha det här kriget i sociala medier. Inte egentligen.

Jag inser såklart att jag själv har bidragit till det här kriget, jag gjorde det senast igår kväll. Jag gjorde en bild som kommentar av ditt senaste uttalande om Anders Borg och lade upp i mina sociala medier. Det du skrev kändes först som ett skrattretande kvitto på total hybris, mer världsfrånvänt än tidigare saker du publicerat, men ju mer jag tänkte på det ställde jag mig själv frågan om det här bara var ytterligare en medveten provokation från den offentliga personen Joakim Lamotte? Skrev du så för att du visste att vi feminister i cyberspace skulle sucka och skapa memes? Jävlas du bara för att det är roligt? I så fall har du och jag nog lite liknande humor.

Under den här förmiddagen har jag googlat dig, sett en hel del av dina videos och läst artiklar om åsikter om dig. Jag har försökt bredda min uppfattning om dig helt enkelt. Jag ville gå till botten med vad det är som stört mig, vad som egentligen ligger bakom att du och sveriges onlinefeminister ställs som varandras motparter. En gång för alla.

Du sa i en av dina videos att du når fram till skolans värstingar på ett sätt som feministerna inte kan. Det är förmodligen sant, dels för att du är en vit man som osar självsäkerhet och sättet du framställer dig själv i dina videos (och gissningsvis på dina föreläsningar) går hem hos din publik. Du kanske behöver ha den “mediepersonan” för det är framtoningen som tilltalar dina följare, du kanske “måste” vara en stöddig snubbe för att skapa ett “vi och dom” med din publik? Är det så? Måste du i så fall göra det på bekostnad av feminister? Jag är ju varken din eller dina följares fiende eller har någon intention att vara det. Jag är inte ute efter att trycka ner dig eller vad du står för för att framhäva mig själv.

Jag fattar att vi inte ges hela bilden av dig i dina videoklipp. När du är en så pass offentlig person som du faktiskt är finns det nog en privat Joakim Lamotte som är mycket mer nyanserad, är djupare och tänker ett steg längre än det ges utrymme för i din följarkrets. Ditt självsäkra jag som du visar upp i dina videos är den som i slutändan pröjsar dina räkningar så det är väl inte så konstigt att köra på ett vinnande koncept? Du vet ju hur man får uppmärksamhet, får folk att lyssna och ta ställning och du vet att du är bra på det. Hade du inte varit bra på det hade du inte jobbat med det du gör.

Jag säger inte att mediepersonan Joakim Lamotte är fake och helt olik privatpersonen Joakim Lamotte, det vet jag ju inte eftersom vi aldrig träffats, allt jag säger är att jag under den här förmiddagen har jag börjat se på dig på ett annat sätt. Jag hade målet att bredda min bild av dig för att eventuellt ändra uppfattning och det kanske man kan säga att jag har gjort.

Jag har lagt till den mänskliga aspekten av Joakim Lamotte som saknas, den arbetande tvåbarnspappan som måste skilja på arbete och privatliv genom att förenkla den offentliga rollen. Jag har fattat att du liksom jag också måste mätta munnar och betala hyran. Du fattar vilket myteri jag gör i mina kretsar genom att skriva det här öppet till dig va?

Vi gör båda det vi kan och tyvärr innebär det också ibland att ta på en mask och anpassa sig efter sin publik. Inte fan hade skolans värstingar lyssnat på dig lika mycket om du haft samma ton som när du säger godnatt till dina barn. Din framtoning är kanske medvetet provokativ för att du vet att folk kommer reagera. Det har blivit din unika säljpunkt och den är jävligt svår att lägga undan så därför har du kört på “hellre ökänd än okänd” för att skapa debatt? Jag antar att det är det som gör att dina följare ser dig som rak och ärlig medan mina internetfränder ser dig som en alldeles för självsäker och bufflig snubbe.

Den här offentliga masken kanske fungerar lika mycket som varumärke som den skyddar dig. Som en sköld som hjälper dig att hantera näthat och kritik, för jag tror inte du är helt immun och obrydd. Jag vill inte tro det. Men för att inte gå under av den negativa responsen är det lättare att köra på med huvudet högt och verka oberörd till vad “andra sidan” tycker om dig. Är jag på rätt spår, att kronan också har blivit korset?

Därför bestämde jag mig för att ge dig ett break och sträcka ut en hand för att se om du vill ta den. Påminna dig om vårt gemensamma mål och att vi inte kommer nå dit snabbare genom att underminera varandras strån till stacken. Jag kan inte lova att stridsyxan är nedgrävd från alla håll för jag är trots allt inte framröstad som någon talesperson för alla sveriges feminister. Missade nog den omröstningen i dom separatistiska grupperna jag är medlem i.

Jag fattar att man kan inte bli älskad av alla. Tro mig jag vet, jag är ju trots allt en kvinna som skriver på internet. Jag får oförtjänt skit från alla håll och kanter hela tiden bara av att existera och ta plats, och då har jag hittills inte tagit fram mina mest provocerande ämnen. Jag kanske borde prova?

För att summera har våra olikheter getts mer ljus än det vi har gemensamt och fram tills nu verkar det som att vi har hackat på varandra för länge för det “den andra sidan” INTE gör för jämställdhet än att lyfta varandra för det vi faktiskt gör, eller bara låta varandra vara. Acceptera att ingen kan göra allt men alla kan göra något.

Så vad vill jag säga med det allt det här? Att jag önskar se en mänsklig Lamotte som inte använder feminismen som något diffust hot mot ditt arbete eller referera till “oss” som en organiserad hatgrupp mot dig. Kan vi försöka chilla lite från båda håll vore det super. Du är inte min fiende och feministerna är inte dina. Vi har ett gemensamt mål. Nu riktar vi fokuset dit. Okej?

Hoppas du hör av dig!


Med vänlig hälsning,

Arlene Stridh
Författare, feminist och humorbloggare

Gillar

Kommentarer