Hur KonMarimetoden lyckades göra mig ännu mer oorganiserad

Jag ser inte mig själv som en riktig vuxen. Visst, jag har barn och får handla på systemet och betalar mina räkningar i tid och såna grejer men en “riktig vuxen” fungerar liksom bättre än jag. En “riktig vuxen” har inte samma problem som jag att uppfylla vuxenvärldens grundläggande intagningskriterier: ordning och rutiner.

En “riktig vuxen” är någon som är en okrönt mästare av livspusslet, målvisualiserande och planerande, högfungerande och välfungerande. Ordningskompatibel. Kort sagt, sånt där som jag i hemlighet önskar jag var men utåt sett ger zero fucks about.

Trots att ordning och rutiner ger mig sån tillfredsställelse och mersmak har jag problem att göra deras närvaro permanent. Varför är de inte redan stammisar i min vardag? Jag mår ju bra av att se mitt hem städat, liksom. Varför kan jag inte alltid ha det städat då?

Sanningen är att jag inte prioriterar ett perfekt städat hem (Vänta, va? Hon har lurat oss alla!) när det känns som att det kostar mer än det smakar, för den lilla erfarenheten jag fått har visat sig innehålla väldigt mycket muttrande och alldeles för mycket ångest.

Jag har aldrig varit ett städ-freak, tvärtom. Med slagord som “Ordning är till för idioter!” har jag snarare varit det självtitulerade geniet i ett organiserat kaos under stort sett hela mitt vuxna liv. Men den sista tiden har det växt fram ett kliande behov av att få ordning på hemmet, typ som en inre stress att bli en sån där “riktig vuxen” - ett epitet som jag fått för mig bara kan uppnås genom att städa och kasta bort minst hälften av min skit. Jag hanterade denna kris på samma sätt jag alltid gör: Jag gick med i en grupp på Facebook.

Gruppen hette KonMari Sverige och hade över 6000 medlemmar. Gruppen är en samlingsplats för personer som läst boken “Konsten att städa” av Marie Kondo och medlemmarna delar med sig av sina städade hem med bilder och tips. Let’s get one thing straight: Jag älsk-älskar gruppen på riktigt och tänker inte göra mig lustig över gruppens medlemmar på något sätt.

“Men vad är KonMari, någon typ av städsekt eller?” tänker du kanske nu.

KonMari-metoden går ut på att organisera hemmet utifrån färdiga kategorier (papper, kläder, etc) och att allt ska ha sin egen plats. Saker som inte har en angiven plats ska kastas, slängas, ges bort eller säljas. Ordning och reda, pengar på fredag. Kategori för kategori ska allt man äger gås igenom. Saker man väljer att behålla måste “spark joy” eller “glittra”/”glimma” som de svenska KonMari-följarna översatt det. Jag gillar uttrycket och avundas människor som både har tiden och orken och intresset att ha ett städat och organiserat hem utan kaoslådor fyllda med random shit.

Jag blev snabbt inspirerad och började följa de vikta handdukarnas drottning Marie Kondo på Instagram, bläddrade bland bilder taggade #konmarimethod och #sparkjoy för att bli ännu mer peppad att sätta igång. Jag browsade städporr. Samtidigt beställde jag förvaringslådor från Wish och skapade inre målbilder och försökte smaka på den totala lyckan jag skulle känna av att ha ett perfekt städat hus. Jag skulle dessutom involvera min man i KonMariandet för att undvika att mitt nyfunna “intresse” skulle bli en enkelbiljett till en ojämställd vardag med stereotypa könsroller där hemmet är endast mitt ansvar. Not today Satan.

Jag bestämde mig för att börja med det minsta rummet, vårt ena badrum. Enligt KonMari-reglerna ska man inte ta ett rum i taget men fuck it, jag ville bara sätta igång. Vad jag inte hade räknat med var att saker som jag tidigare gett zero fucks about plötsligt hade fått ett värde, till exempel toarullens plats. I två svettiga timmar hade jag värderat varenda halvtomt parfymprov och torkat av läppstifthylsor och gett allt en plats. Jag var stolt över mig själv och stod nu och beundrade resultatet av mitt hårda arbete. Jag hade KonMariat skiten ur vårt lilla badrum.

Men lyckan blev kortvarig, för med ens föddes ny ångest, hotet mot den fläckfria ordningen. Jag insåg att jag lever med tre andra personer varav i alla fall två inte skulle respektera mina nyfunna känslor för var-sak-på-sin-plats, det vill säga värdet av att ställa tillbaka tandkrämen där den “ska” stå. Ångesten växte ännu mer när jag tänkte på att alla mina tamponger snart skulle ligga utspridda över hela golvet oavsett och att jag säkert skulle börja gråta när det hände. Hur skulle jag hantera det om deodoranten helt plötsligt skulle stå på hyllan för fotvårdsgrejer? Psykakuten direkt?

Även om jag skulle involvera min man och berätta om alla grejers plats och värde skulle sekunden han börjar vackla innebära tvivel på hans hundraprocentiga stöd i min process att bli en “riktig vuxen”... och eftersom det är oundvikligt så kan jag lika gärna ge upp direkt eller hur? *andas i fyrkant*

Men så blev det inte och klockan hade hunnit bli natt när jag bestämde mig för att badrummet var färdigorganiserat. Jag presenterade stolt upp vårt nya KonMari-system och förklarade för en väldigt sömnig äkta make om nagelklippar-lådan, ögonskuggeväskan och den enda platsen för topzar och bomullsrondeller. Han lyssnade så intresserat man kan vid den tiden på dygnet och tyckte jag gjort ett skitbra jobb, sa att han “bara skulle gå på toa” och sen skulle vi sova.

Eftersom jag skulle gå efter honom stod jag utanför när han var klar. Dörren öppnades och jag såg direkt att han ställt toarullen på fel plats.. What. The. Fuck. Alltså, jag kände mig lite som matadoren i tjuren Ferdinand som sliter sitt hår av frustration. Hur VÅGADE han ställa toarullen där när han visste att jag gett den en plats som jag dessutom PRECIS angett? Detta övertramp var oförlåtligt. Att jag fått njuta av den totala ordningen i endast ett par minuter gjorde sveket enormt.

Ja, ni hör ju. Jag bröt ihop av att min man ställt toarullen FEL. Värd ångest att ha?

Om KonMari-ordning skulle ha en chans att fungera skulle vi vara tvungna att göra precis varenda punkt tillsammans. Efter toarulle-incidenten kändes det här redan jävligt motigt och jag såg inte egentligen fram emot att värdera allt i vårt hem, speciellt inte i kategorin kläder.

Skulle jag verkligen palla att gemensamt gå igenom och värdera varenda jävla plagg i en fantasivaluta som anges i enheter glitter? Hur och när skulle vi finna gemensam ork och tid att göra detta egentligen? Vi skulle ju troligen bara drunkna i kategorier som inte är “t-shirtar”, “byxor och tröjor” och “underkläder och strumpor”! Vår arsenal av kläder består ju dessutom av 70% textilier som faller under subkategorier som typ:

-Omaka strumpor (som ska paras ihop “nån gång”)

-Plagg som sparas av nostalgiska skäl

-Kläder som är snygga men inte särskilt bekväma

-Kläder som är bekväma men inte särskilt snygga

-För små plagg (men hoppet lever)

-Flera storlekar för smått (som aldrig kommer passa igen)

-Stilmässigt inaktuellt men fick mig att känna mig snygg en gång i tiden


Alltså? Förstår ni ens hur många kategorier det skulle bli? Och eh... Jag betvivlade starkt att jag skulle palla samtal som detta:


-Sparkar detta joy? *håller upp sliten t-shirt*

-Va? Är det svengelska eller?

-Ja men svara nu bara! Does it spark joy för dig?

-Vad menar du?

-Glittrar det för dig?

-Men vadå glittrar?

-Gör den här slitna gamla festivaltröjan dig lycklig i själen? Så lycklig att den är omöjlig att inte fortsätta äga, glittrar den tillräckligt mycket för dig att spara på? Kommer den ha en speciell plats i vårt hem som är lika stor som den har i ditt hjärta?

-Alltså måste den ha ett enormt affektionsvärde för att få existera i vårt hem?

-JA, från och med nu är det så!

-Okej, släng skiten då.

-Bra. Tack! Då tar vi nästa...


Alltså nä. Jag känner inte att ett KonMari-at hus glittrar tillräckligt mycket för att det skulle vara värt huvudvärken. Om mitt zenmode i hemmet hotas av att andra människor lever i det, är det då värt besväret?

“The Life-Changing Magic of Tidying up: The Japanese Art of Decluttering and Organizing” har sålt i över 4 miljoner exemplar och jag tänker tolka det som att

  1. nästan alla av dessa fyra miljoner människor inte har så organiserat hem som de egentligen vill ha, och
  2. att boken nu blivit en del av det kaos de försöker bli av med.

Och jag ska passa på att erkänna en sak: Jag har inte läst boken. Jag har faktiskt inte ens tänkt köpa den, jag gick bara med i Facebook-gruppen och kollade på YouTubefilmer för att det var billigast så men ju mer jag tänker på det kändes det inte logiskt att köpa en bok som handlar om att rensa sitt hem från onödiga prylar. Boken skulle alltså både vara giftet och botemedlet. Spock vänder sig i graven av logiken där.

Jag och min man bestämde oss tillslut för att gemensamt KonMaria våra bokhyllor och trådbackar, det kändes liksom genomförbart. Eftersom jag är en sån där som inte kan vara lite lagom intresserad av något och bara säga något normalt som “ja men visst, det låter schysst, vi kan ju testa” så kan man såhär i efterhand se det som att jag fullkomligt svämmade över av pepp när jag drog fram min dymo och ba “NU DU ÄLSKLING, NU SKA VARENDA TRÅDBACK HA SIN EGEN ETIKETT OCH NU JÄVLAR SKA DET BLI ORDNING PÅ TORPET!”


Gillar

Kommentarer

Karolina
,
Kolla in Clutterbug (kanal) på youtube. Mer real life organizing, och jäkligt roliga rants på slutet (oftast roliga). Grejen är ju att det tar tid att organisera, och att hitta system som faktiskt fungerar i ens vardag. Jag är tex en sådan som har städat på ytan, men om jag öppnar skåp och lådor får jag typ en panikattack. Så jag håller på, sakta men säkert, att sortera igenom skiten, och komma på lösningar som kommer vara hållbara. Så istället för att följa en metod till punkt och pricka, se det istället som en utgångspunkt och anpassa efter dog och din familj långsiktigt. Behöver du hjälp, maila. I❤️This! Kram!
ArleneStridh
ArleneStridh,
Tack för tipsen och peppen! 😊
nouw.com/arlenestridh