Drogtester för alla - när staten själv får välja

Det regnade den här morgonen. Dropparna slog mot vindrutan och eftersom jag kör en 15 år gammal v70 var den där auto-detektorfunktionen på torkarna ur funktion. Ah, en volvo v70, THE fotbollsmorsa-bil, tänker du. Ja, jag vet. Min är dessutom sådär härligt gubbigt sandfärgad. Hur som helst, jag hade stressat igenom hela morgonrutinen som vi inte har bemästrat till fullo än med ungarna, slängt på mig en skjorta och kavaj, slängt i mig två mackor och en kopp kaffe som inte var sådär stark som den brukar vara, letat efter en jävla mössa som jag fyndade på Tradera för att vara snäll men fyraåringen hatar den ändå, kommit fram till att hon får ha min gamla mössa upprullad men hallå ungen kommer i alla fall inte frysa, för att sen behöva springa till toaletten ändå på grund av sagda kaffe, packat ner min laptop och den fick liksom inte riktigt plats i min nya loppisfyndade tiokronorsväska så jag fick ställa den på högkant, smällt på mig lite läppstift för jag ser så fierce ut i blodrött, letat efter den andra stöveln och satt på förskolans lånevantar sorry men tvååringen hatar ju sina egna, för att sedan äntligen vara på väg mot bilen.


“Kan vi fylla på fågelmatarna sen?”

“Mm… Ja, absolut.”

“Får jag pärla med pärlplattor sen?”

“Ja, det kan du få, kan du sätta dig i din stol nu?”

“Kan du köra i pölen?”

“Mm… Ja, kan du bara sätta dig i stolen nu, mamma har lite bråttom.”

“MAMMA!”

“Vad?! Vad är det? Klämde jag dig eller något?”

“Nä.”

“Okej, vad är det då?”

“Mamma…”

“Ja? Är det här något som kan vänta tills vi har åkt älskling?”

“Mamma. Vet du. Idag ska jag leka med Elsa.”

“Men herre… Okej. Gud vad kul ni kommer ha! Kom så åker vi dit!”


Och så åkte vi, igenom pölen, vidare till förskolan. När vi kom fram sa jag, kanske lika många gånger som jag är månader gammal, att jag hade bråttom till doktorn innan skolan börjar idag. Jag vet, jag suger. Jag hatar att stressa med hejdå-et på morgonen, men det är inte direkt som jag inte tar igen det när vi faktiskt ses igen för hämta dom hade jag ju faktiskt tänkt göra idag också, tro det eller ej.


Det regnade den här morgonen. Äntligen, ett väldigt sarkastiskt menat sådant, kom jag fram till psyk. Jag är inte galen eller så, jag bara råkar ha ADHD. Vid självincheckningen fick jag maskinen att explodera och bara ACCESS DENIED så jag fick gå till expeditionen för att säga att jag var där men att jag lever med skyddad identitet så såna här grejer funkar liksom inte för mig. Just det, där kom ett av mina lik i garderoben fram. Fan vad speciell jag känner mig, not. Jag satte mig i väntrummet tillsammans med en svensk Jessie Pinkman. Kollade på klockan, jag hade 14 minuter till godo. Kom samtidigt som en kvinna som verkade jobba där. Såg att det var min nya läkare och det bådade ju gott att hon kom i tid till jobbet på en måndagmorgon. När klockan slog 8:30 öppnas inte hennes dörr. Inte när den var 8:40 heller. Vid 8:45 knackade jag på, varpå en annan kvinna öppnade dörren och sa “Några minuter till, okej?” och jag tänkte bara “Vad fan ska jag säga? NEJ NU KOMMER JAG IN?”. Jessie Pinkman blir hämtad. 8:51 öppnades dörren och jag blev insläppt. Jag var inte glad och inte heller särskilt rädd för att visa det.


Vi satte oss ner och läkaren, efter att ha tagit mig i hand som jag inte hostade i först trots att jag övervägde det säger “Jag förstår att din situation är väldigt komplicerad. Du har ju skyddad identitet på grund av [person x]”. Jag frågade var hon fått den informationen från, varpå hon visar min remiss från förra landstinget där det klart och tydligt står vem som inte lämnar mig och min familj ifred. Plot twist: Jag har aldrig träffat den där läkaren som har skrivit remissen. Var fick hen den informationen ifrån?


När läkaren frågade mig om det är okej att själv skriva ner det i dagens journalanteckning protesterade jag. Jag förstod inte varför den informationen var relevant för min ADHD-medicinering? Ja, just det. Det kommer en plot twist till. När läkaren sa att det kanske är onödigt ändå, berättade hon att jag kommer bli kallad av en sjuksköterska någon gång ibland för att mäta blodtrycket “och göra andra rutinsaker”. Vadå för andra rutinsaker kan man ju fråga sig. Jag gjorde det, och ställde frågan. Stickprovskontroller för drogtest. Inte bara det, övervakade urinprov. Upp till 3 gånger om året. Information om detta samma dag som det ska ske. “Men, jag har ju aldrig haft någon missbruksproblematik. Jag är ekonomistuderande tvåbarnsmamma. Det enda jag missbrukar är chips!” Ja, jag sa det sista på riktigt. Då tog läkaren fram ett block och ritade en graf över vad patientgruppen ADHD kostar i jämförelse med andra patientgrupper för landstinget. Det var en hög stapel och hon menade att det handlar om att det är så mycket medicinsvinn bland oss. Och försök gärna hjälpa mig hitta logiken här, men om man nu säljer sina mediciner, vad hjälper då ett drogprov? Jo, ska ni få lära er nu, för säljer man sina mediciner så missbrukar man något annat.


Jag fick blodtrycket mätt, det var lågt. Bra bra. Jag kan ingenting om sånt där men om en person som läst 7+ år på läkarlinjen säger att mitt blodtryck är bra så litar jag på det. Vi sa hejdå och jag åkte till första lektionen i affärsredovisning och budgetering.


Det regnade den här morgonen och det enda jag kunde tänka på under den föreläsningen var att jag någon gång under kursens gång kommer bli inringd och behöva lämna ett övervakat urinprov för att bevisa att jag inte har gjort något fel… bara för att få behålla min medicinering.


Tror ni det här var fiction? Det här var idag.


Gillar

Kommentarer

Cecilia
,
Vi är så många som avstår medecinen för att slippa kränkningen. Nu har jag varit borta några år från sociala medier men i de grupper där jag är med på Facebook har vi sett hårresande historier. Och det spelar ingen roll om man säger att man inte tagit en drog i hela sitt liv, för man vill garanterat bli läkemedelslangare, det sitter ju självklart i diagnosen. Alla med adhd vill det automatiskt... ( ah du vet)
Marianne
,
Tre gånger per år? Jösses. Här är det en gång per år, och inte mer övervakat än att en ssk står i rummet bredvid. Och då är det för att kolla att jag inte tar något annat. Att jag tar medicinen räknar de väl med antar jag.
Moa
,
Jag trodde att övervakade urinprov var enbart för personer som faktiskt har missbrukat, jag har lämnat prov på psykakuten pga bisarrt hög puls (enligt läkaren kan man inte få det av ångest, jo det går) men då fick jag ändå göra det i fred. Och som jag skrev på Instagram - det KOSTAR. Speciellt om alla som har adhd ska göra det tre gånger per år oavsett bakgrund. Det här samtalet har ju What the fuck-faktor på så många plan 🙄