Tycka de är orättvist

tankar, bilder, kaos

Just nu tär det som fan att bara vara hemma. Jag vill inte ha det såhär längre. Vet inte om jag börjat känna mer såhär eftersom att operation är så nära nu att jag nästan kan känna narkoslukten. Det ger mig sån helvetes stress för mitt liv kommer verkligen ändras helt och hållet med denna operationen. Om det kommer vara mest positivt eller negativt vet jag inte ännu, och det skrämmer skiten ur mig. Det är en skrämande känsla att veta att mitt liv inte kommer vara som det har varit under typ 1 års tid nästan 2 liksom. Just nu kan jag inte heller göra planer framåt för jag vet ju inte när operationen kommer bli och hur lång rehabeliteringstid jag kommer behöva. Och därför har jag ju inte direkt något specifikt så att se fram emot just nu.

Folk verkar inte fatta hur mycket det är jag inte kan göra i dagsläget som jag skulle vilja kunna göra. Fatta hur mycket jag faktiskt måste tänka på allt jag gör och planera hur mycket jag rör mig. Fattar inte hur begränsar jag känner mig. Hur jag känner mig fången i min kropp typ. Inte för att jag vill att folk ska tycka synd om mig för det gillar jag inte. Jag gillar när folk förstår istället för argumentera eller tycka synd om mig. Jag brukar inte direkt se mig själv som handikappad, vilket jag tekniskt sätt är. Jag brukar bara känna mig begränsad likom. Men nu när det är så nära slutet och jag börjat tänka på allt jag vill göra så fort operationen är klar och läkt så blir jag ju även mer påmind om att jag faktiskt är handikappad i dagsläget.

Hjälper nog inte direkt att jag är smått förkyld och inte sover som jag ska så jag blir extra grinig. Kylan och mörkret är inte direkt hjälpande för den delen heller. Har så jävla mycket skit jag måste göra med så skiter bara i allt för jag inte vet vart jag ska börja någonstans. Imorgon måste jag dock ha sån dag då jag tar tag i skiten för sen kommer pappa och då följer jag med han till Jönköping och bara gudarna vet när jag åker därifrån.

Det jag tycker ändå är de allra jobbigaste just nu är att alla i min omgivning märker att något är fel, men jag låtsas ändå som att de är lugnt. Inte så att jag inte kan prata med mina vänner och familj om det eller så, men ingen förstår helt. Jag vill inte behöva argumentera och försvara hur jag tänker och känner för att det inte är helt logiskt tänkande. Jag skyller ju liksom på att jag inte mår bra pga en kille för det vet alla typ ish hur man ska svara på hahah. Och de har verkligen ingenting negativt att göra med mina vänner eller familj överhuvudtaget, det är bara det att de har aldrig varit i närheten av samma situtation och kan därför inte veta hur det är jag känner. De försöker och det är jag evigt tacksam för men känner att de ska inte behöva de. Lyckligt omedvetna är hur de borde ha det.

Jag vet att detta kommer släppa de med men just nu vill jag bara sitta här och tycka att livet suger lite. Jag klagar inte för jag har ett bra liv men ibland är allt bara inte på topp ändå. Jag får lov att tycka att livet är orättvist. Jag får lov att tycka att livet är skit ibland. Jag får lov att bara vilja sitta i ett mörkt rum och skrika, gråta eller bara stirra. Och jag får lov att känna att jag bara överlever just nu. Det är okej att inte va okej, och de är precis så de är just nu. Och de är okej.

Gillar

Kommentarer