Det va ett tag sen

tankar

Hej, de va ett tag sen...

Jag trodde faktiskt inte att jag skulle skriva något mer här men here we are. Jag vet inte varför i ärlighetens namn. Jag tror de är för jag inte orkar prata om de längre för jag bara känner mig jobbig och gnällig. Liksom som att jag är en börda för varenda person jag pratar med. Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen om jag ska vara ärlig. Jag får i vilket fall som helst alltid samma svar om och om igen och är trött på de. Förstår varför jag får svaren som jag får men vid detta laget så vet jag liksom redan om de och vet att de inte är alternativ då de inte funkar.

Det känns som att jag långsamt drunknar. Och hur mycket jag än försöker och vill komma upp till ytan så försvinner den bara ifrån mig längre och längre. Sen helt plötsligt börjar man komma uppåt ytan igen bara för att börja sjunka igen. Det värsta av allt är att jag inte har en anledning till att känna så. Mitt liv är underbart. Jag har så jävla bra människor i mitt liv som får mig må bra och känna mig älskad. Jag har fått som vissa skulle säga "dröm jobbet" just nu och jag är så tacksam för att jag faktiskt kan jobba efter så lång tid som sjukskriven och att de är ett jobb jag kan utvecklas på. Men allt detta försvinner bara. Jag försöker fokusera på allt de bra men de går bara inte? Det gör mig så irriterad att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Som många vet så röker jag med. Något som jag egentligen inte vill längre heller. Känns ofräscht och bara jobbigt att typ behöva planera dagen utifrån att få ta en cigg då och då. Fett onödigt, för att inte tala om hur mycket det faktiskt kostar varje månad. Fyfan. Men problemet är att de är typ min "safe" place liksom. Vet inte om de är förståeligt eller inte men när jag går ut och sätter mig och tar en cigg och bara sitter där så släpper allt en liten stund. Jag kan liksom andas igen. Och nu när jag inte gör de så vet jag inte vad jag ska göra istället. Vilket jag får lite panik över så de slutar med att jag röker ändå.

Jag blev ju även opererad i november äntligen. Är så glad för de. Men samtidigt mår jag absolut skit över de. Varför? Jo för jag har fortfarande ont varje dag, men på ett helt nytt sätt än innan. Och jag kan inte göra så mycket åt de just nu än att göra rehaben. Det känns bara hopplöst liksom. Som att de aldrig kommer bli bra igen. Jag är trött på de och är så förbannad på livet och universum att de är jag som behöver stå ut med detta i resten av mitt liv. Men sen önskar jag ingen att behöva stå ut med detta men jag vill med slippa. Jag vet att de är ego som fan men de finns en gräns med hur mycket man orkar som människa och jag vill inte komma till den men känner den komma krypandes. Känner hur all ork bara försvinner ur mig. Att bara resa mig ur sängen gör ont. Att ändra ställning med benen när man sitter eller ligger ner gör ont. Att ta alla steg man går under dagen gör ont. Att sitta ner med benen neråt gör ont. Jag fungerar liksom inte ens som människa just nu. Vilket stör mig för jag vill också kunna gå ut på en långpromenad i solen som alla andra kan. Jag vill med kunna njuta av att sommaren är påväg. Men istället sitter jag här, inne i soffan, som vanligt.

Jag och min underbara älskade pojkvän flyttade till hus i mars och de är så himla fint. Men jag kan typ inte njuta av de. Jag sitter ju bara i soffan och önskar att jag var vart som helst men just i soffan. Det underlättar med huset för de har sovrummet och toalett, kök och vardagsrum på samma plan så är bara mitt kontor på nedervåningen med gäst/allrum och en groventré där nere. De betyder att jag slipper gå i en trappa varje gång jag behöver gå på toa som jag behövde göra i lägenheten. De är så jävla skönt. Men med att bo i hus kommer andra bekymmer haha. Men än så länge så löser vi de. Vill verkligen inte klaga på de för de är en av de bättre sakerna som hänt de senaste. Ser bara fram emot tills vi har alla möbler och allt är "klart", sen om man nu någonsin blir klar är ju en annan sak.

Jag känner mig lite som en zombie just nu. Jag låter allt gå på autopilot när jag gör saker. För jag har ingen ork att bry mig. Jag vill mest bara sova för jag är så jävla trött hela tiden, oavsett hur mycket sömn jag fått. En kompis kom hit idag för pojkvännen och kan skulle fixa massa idag och han kommentera mina svarta ringar under mina ögon. De ser halvt ut som blåtiror. Och då har jag ändå haft en bra natts sömn. Men jag är alltid trött. Och de gör mig så frustrerad för jag har ingen lust att göra något för jag hellre halvsover hemma. Bara för att jag inte orkar att hitta energin till att faktiskt göra något. Även om de är små saker. Sen om jag blir bjuden eller folket bjuder in sig själva så är de helt okej och jag är gärna där men om jag ska planera något så skiter jag i de liksom. Låter de bara rinna ut i sanden typ.

Jag har tappat kontakten med så många människor med. Mest för att jag inte har någon ork då. Jag orkar inte höra av mig eller att planera att ses osv. Jag vill gärna träffa alla och prata med alla och jag vill inte förlora någon men jag har liksom inte orken. Jag försöker ha dagar på snap men de känns som en så ointressant grej typ. Jag orkar inte sitta och snapa med ett 10 tal olika personer som man har olika konversationer med alla. Jag kan inte hålla koll på så många konversationer samtidigt, speciellt inte när man inte kan se va man prata om eller va svaren tidigare var.

Jag hade inte tänkt skriva såhär mycket men de blev som de blev. Jag vill bara få tillbaka den där livsviljan igen. Att inte känna att de kvittar om man vaknar imorgon eller inte. Att inte må skit och ha så dåligt samvete för att man har de tankarna och vet att alla i min närhet skulle bli arg på mig för att jag inte vill mer. Ta mig inte fel, jag kommer aldrig göra något åt de själv. Men om de hade hänt något med mig hade jag just nu inte varit arg över det. Jag vet att de blir bättre, jag vet de, men just nu känns det inte så. Jag är trött på att hela tiden ha dåligt samvete över hur jag faktiskt känner när jag inte har någon anledning till det. Och inget jag gör just nu får de att bli bättre heller. Jag kommer aldrig göra något dumt dock. Aldrig. Mest för att jag vet att de blir bättre och jag vill inte missa allt bra som kommer hända. Även om de betyder att jag kommer behöva gå igenom all skit med. Men också för jag aldrig kan sätta min familj och alla andra runt om mig i en sån situation, de är liksom illa nog som det är. Jag bara undrar vad de är jag har gjort som gör att jag förtjänar detta, att må såhär och känna såhär. Det måste ha varit något riktigt illa i vilket fall som helst.

Aja, life goes on. Finns inte så mycket mer man kan göra. Ville bara få ut mina tankar utan att bli avbruten eller känna att jag tynger ner någon annan som man pratar med. Jag vet att i slutändan så blir det okej, men de känns som att de är väldigt långt bort bara. Tänkte i alla fall dela en låt med detta. Gillar att lyssna på den när jag mår såhär. Den passar rätt bra faktiskt. Kan nästan va som att jag själv skrev den haha.

Jag vill bara avsluta med att säga att om de faktiskt är så att någon läser allt detta som är mig nära så ska man verkligen inte ta åt sig att man har gjort något fel. Det är viktigt. För de är ingen som har behandlat mig dåligt på något sätt alls och jag är så tacksam för alla. Jag vill inte att någon ska må dåligt över att jag inte mår bra. Det är okej, jag kommer må bättre en dag.

Gillar

Kommentarer