Bollar som lyser. I olika färger. Tunnlar med plexiglas. Och speglar i träklossar. För vi besökte en förskola idag. Med så mycket nytt att undersöka. Så mycket annat att titta och lyssna på. Och det är spännande att se henne i en ny miljö. Se hur hon undersöker och tar för sig. Se hur hon kommunicerar med andra runt omkring sig. Och när miljön är genomtänkt och utformad efter det lilla barnets upptäckarlust. Med material som väcker nyfikenhet hos de små. Det är spännande, och jag hoppas att det är en sådan miljö hon får möta när det är hennes tur att börja förskolan.

När hon fått leka och titta runt en stund tog vi en promenad med mamma genom mitt barndoms område, och hem till mina föräldrar för middag och lek. Men nog blev det mer bus än lek ändå. För vår lilla virvelvind. Hon som alldeles nyss låg i famnen och bara såg på oss med sin så nyfikna blick. Men nu. Hur hon tar sig fram genom rummen och testar allt. Allt, allt och överallt. Undersöker och upptäcker, både föremål och våra gränser. Och visst är det precis sådär hon ska göra, för att på bästa sätt lära sig om världen runt omkring. Så det blev förvisso många nej, men också mycket skratt och glädje. För hon är det bästa. Vårt absolut bästa.

Tack mamma och pappa för en bra och mysig eftermiddag och kväll!

Det är så vackert. Överallt. Även en bra bit utanför. Det som annars brukar vara slitet. Nedgånget. Eller nybyggt och billigt. Men här. Eller där. Där är det bara vackert. Och jag såg. Vi såg. Men inte alltid. Inte hela tiden. För stundvis var vi alldeles upptagen av vår lilla. Vår ettåring som hittade bubblor där vi andra hittade palats. Vår liten som studerade clowner och levande statyer, när vi andra såg på arkitektur.

Och det fångade mig. Hennes upptäckter. För nyfikenheten i hennes blick när de alldeles stillastående statyerna plötsligt rörde på sig. De glädjefyllda tjuten när gigantiska bubblor kom emot henne. Hennes så tydliga wow när ett pilträd snabbt rörde sig ovanför oss under en flodkryssning. Det bubblande skrattet när jag lyfte upp henne så att hon kunde känna trädens grenar i sitt ansikte där de svävade förbi i all hast. Och när hon fick smaka på en välsockrad bakelse med smält choklad. Hur hon så tydligt njöt, samtidigt som hon såg sig omkring. Följde allt som hände med sina så pigga ögon.

Och när vi provade några av stadens alla uteserveringar. Hur hon försiktigt tog sina steg mellan våra stolar. Och tog våra händer, som för att visa att det var dags för en promenad nu. Så vi turades om att upptäcka utanför serveringen då. För folkvimlet. Musiken. Alla ljud och rörelser. Hur hennes blick vandrade. För att se. Överallt. Överallt. För det är en levande stad. Även för vår lilla. Och det var underbart att få uppleva Prag med henne.

Det var ju nationaldagen igår, och länge, länge hade vi funderat. För hur gör vi. Vad gör vi. Traditioner. Vi har ju inga. Vi vet ju inte. Inte alls. Hur vi ska fira. Tänkte vi och planerade för en eftermiddagens picnic i det gröna, med typiskt svenskt, och en egentillverkad flagga mitt på filten. Men det blev jobb för älskling istället. Så jag och liten roade oss på egen hand en stund. Klädde oss i somriga kläder, nynnade på nationalsången och ställde hennes födelsedagsflagga på bordet. För en svensk flagga i pastell? Nej. På eftermiddagen åkte vi hem till mamma och pappa för en fika, och passade såklart på att gratulera på deras bröllopsdag. Mina föräldrar, mina älskade föräldrar, 36 år, och jag är stolt. Så vi åt äpplepaj och drack kaffe/vatten och busade en stund med alla som var där. Åkte sedan hem, tog en promenad i det duggregn som var, och lekte på gården en kort, kort, stund. Uppe i lägenheten igen tränade vi oss på selfies, och lekte med litens kaniner som dansade och klappade händerna. Och alltså. Hennes skratt. Hennes leende och glädje. Finns det något vackrare. När kvällen kom firade vi tillsammans i familjen en stund. Åt ostbricka som vi avslutade med jordgubbar och vaniljglass, och jo minsann. Kanske är jordgubbar en favorit ändå.