Nedriva tapeter. En naken betongvägg. Den okända lukten som stannar mellan plasten. Zip. Ett högt kliv för en liten person. Försiktiga steg genom hallen.

”Scared.”

”Nej det är inget farligt.”

Därborta vid dörren spår av blöt utelek. En pöl har bildats på golvet. Vi öppnar nästa dragkedja och kliver genom plasten. Den som stänger in och stänger ut. I köket står degen färdig. Vi knådar och kavlar. Väntar. Leker. Ställer in och väntar. Men jag måste ta hand om disken också. Högljudda protester och jag lockas av att ta till mutornas konst. Men nej. Tålamod. Väntan. Sång. Vilken sång?

”Akta dig.”

Så vi sjunger om lilla snigeln. Om lilla hunden. Och lilla Chloé. Igen och igen. Det är så det är. Det är så vi gör. Och jag fyller kaffebryggaren med vatten. Uppsträckta händer.

”Ta. Chloé kan.”

”Det är klart att du kan hjälpa mamma.”

Jag ger henne ett filter och den tomma behållaren, och det tar henne bara en liten stund. Hon öppnar kaffeburken och vi gör tillsammans. Hennes mjuka, varma hand i min.

”Ett, två, tre.”

Det blir lagom. Jag hämtar sopborsten och ett kaos försvinner. Plockar fram muggar och servetter. Mjölken ur kylen. Doften av nybakade bullar så koncentrerad nu. Ett regnfall mot plåten. En plast för dörröppningen som uthålligt påminner. Och en ett-och-ett-halvtårings ivriga prat. Var det riktat till mig? Nej, hon pratar i sin lek. Ord. Meningar nu. Jag betraktar henne för en stund. Hon stannar upp och ser på mig. Ler.

”Mamma.”

”Ja, mamma är här.”

För vi är här. Här och nu. Jag lyfter upp henne och kramar henne hårt innan vi sätter oss vid bordet och fikar med hembakat. Och plasten. Den hänger där. Just där.

Det är sent. Alldeles för sent egentligen. Men det blir oftast det. För jag vill hinna med annat först. För familjelivet. Och sedan. Då är det oftast svårt att börja. Istället fastnar jag i allt annat, och ibland kommer jag inte längre än så. För det tomma dokumentet skrämmer. Men ett påbörjat skrämmer ännu mer. Och då hittar jag en anledning. En ny varje gång.

Men det är dagar som denna. När jag bestämmer mig för. Att. Bara. Skriva. Vadsomhelst. Hursomhelst. Då kommer orden. Och idéer som blir till meningar. Till en del av en berättelse. Till en del av vår berättelse. Och det glädjer mig. För jag vill ju se den ta form. Jag vill ju se de få ord vi har bli till fler. Se vår idé bli till verklighet.

Vi behöver bilder i svartvitt. Sen kväll och natt. Skarpa bilder, med tydliga kontraster, upplysta partier och dramatiska skuggor. Och ibland. Ibland vill vi ha en detalj i annan färg. Klart röd, kanske.

För ikväll satt vi och planerade för hur, när och var, men framförallt. Vad. Och det är lätt. Vad är det lättaste. Men hur. Hur gör vi? Det där. För det där kan ju inte jag. Jag vet inte, vet inte alls faktiskt, hur jag skulle kunna behålla en detalj i färg, när jag gör bilden svartvit.

Men vi tänkte att vi tar det där senare, och fortsatte att prata om vad vi vill ha. Vad vi behöver och vad vi ska göra nu, med en gång. Liten vaknade, älskling försökte få henne att somna om och jag började arbeta med ett inlägg. Prövade bildredigeringen här i bloggen och upptäckte verktyget splash. Åhh. Det är ju det, just det där, vi behöver till våra bilder. Jag lekte med färg och icke-färg en stund, och började mer och mer att inse. Att nog ska vi kunna få ihop det här.

Ibland är det väl så, att det är det där första steget, det allra första steget, som är svårast att ta. Jag tror att vi har tagit det, för nu känns det att vi är igång.

Lillan utforskar en för oss ny lekplats.