Försiktigt hade jag tvättat bort nattens mjölkrester från hennes alldeles nya och ömtåliga hud. Masserat ansikte, armar och ben med lotion, och borstat de korta och få stråna på hennes huvud. Jag kunde ana hur ett ogillande började växa fram, och snabbade mig när jag klädde på henne en vit body och jumpsuit med små blå blommor, innan jag lyfte upp henne i min famn och vaggade henne varsamt. Men hon ville inte somna. Jag fortsatte en stund med att vagga och sjunga, men tiden började bli knapp.

Så jag la ner henne på sängen, alldeles brevid sin vita kanin. Såg hur hon rörde på sig otåligt, som om hon gjorde sig redo för ett gråt, och snabbt sträckte jag mig efter min mobil. Ett svagt, svagt gnyende, när jag fumlade med den plötsligt så hala telefonen i ena handen, samtidigt som jag tröstande smekte hennes panna med den andra. Bara en bild. En bild vill jag ha dagen till ära. Jag lyckades att öppna telefonen, och tog en bild. Den blev mörk och suddig så jag försökte igen. Vår lilla viftade med sina händer, sparkade med sina ben och försökte att få fram ett ljud som närmast kunde likna gråt. Men så vände hon sig åt kaninen till, och borrade in sitt ansikte i dess mjuka päls, slappnade av i sin så lilla kropp och somnade rofyllt. Där. Precis där.

Det var morsdag, min allra första som mamma. Jag hade blivit firad av mina älskade, och vi skulle fortsätta dagen hos mina föräldrar. Försiktigt lyfte jag upp vår lilla, kramade om henne som alltid och bäddade ner henne i babyskyddet. Innan jag plockade ihop våra saker, la jag en snuttefilt hos henne, så att den täckte halva ansiktet, för det var just så hon ville ha det. Precis sådär.

Och den stunden. I tidlöshet. Men minnet bleknar ändå. Så ord. Jag behöver ord till bilden.

De säger att minnen är som tidlösa skatter.

Tidlösa.