Nyfikenheten som kittlar. Viljan att veta mer. Så jag ställer mig upp på pigga ben, och tar ett första steg mot en ny vecka. För alla upplevelser. Också de allra minsta. Hur det är livet. Att det faktiskt är livet.

Att det faktiskt är vårt liv, funderar jag samtidigt som jag sjunger för vår lilla och plockar fram dammsugaren. Igen.

"Starve Your Distractions. Feed Your Focus." Okänd

Vi har under hela våren pratat om vår matplats i köket. Om väggen intill, som vi ville göra till inspirerande och vacker. Men vad och hur. Så vi provade en klädd träskiva med snöre från sida till sida. Vi pratade om armeringsjärn och tunna lister, men bestämde oss under förra veckan att köpa ramar i olika storlekar, och hänga upp i ett symmetriskt mönster. Så säkra var vi, och vår inre bild glasklar. Men väl i butiken hittade vi annat, så det blev två metallnät istället. En glasvas med krok och guldfärgade klämmor.

På eftermiddagen sedan tog vi tag i projektet, borrade nya hål i väggen och hängde upp våra metallnät. Fyllde vasen med vatten och stack ner en grön kvist. Skrev ut bilder bilder och ord och hängde upp med klämmorna. Plockade ihop favoriter, och ställde iordning på en bricka. För vi vill en matplats som påminner oss om livet. Om vårt liv. Om våra drömmar och mål. Och vårt fokus. Nu har vi en grund.

Oredigerade bilder.

Vi hittade annat i butiken också, och planerade för att fortsätta med köket under sommaren och hösten. Med ny matgrupp i vitt, och lampor i industristil i tak och fönster. Och vi tänker att vi ska bygga på den svartvita grund vi redan har, med detaljer av glas, ek och guld. Använda det vackra vi har sedan tidigare, men ge det nytt liv i en ny ordning.

Till idéer. Meningar. Texter. Ord. Allt. Allt. Det som tänkts. När det tänkts. I alla stunder. För annars. Det försvinner. Överallt.

Och hon får också. Idag får hon.