Jag förundras ändå, över det spontana som finns inom mig ibland. Förundras och förälskas i, när jag så snabbt tar ett beslut på en känsla jag får. När jag står fast vid beslutet, med magiska upplevelser som resultat. Intuition. Är det inte så det kallas. Och att det bli bra. Att det alltid blir bra de få gånger jag lyssnar. Men alldeles för ofta, nästan alltid faktiskt, analyserar jag istället. Ställer frågor och låter det trygga segra. Ställer fördelar mot nackdelar, och låter de vara flest där jag åter kan lunka på i en vardag utan risk, men också utan större spänning och möjligheter. För jag är nöjd med ett liv i det lugna. Jag älskar vårt nu med vår lilla, där hennes framsteg och upptåg ger oss den vardagens spänning vi behöver. Men ändå finns den där. En kittlande nyfikenhet på vad som skulle kunna hända. En kittlande nyfikenhet. Alltid lika närvarande i mina drömmar och fantasier.

"Take every chance you get in life, because some things only happens once". (Karen Gibbs)

I helgen bestämde vi oss för att ta chansen. Att direkt lyssna till en första känsla. Och visst kom frågorna i efterhand istället. Ett svagt molande. Tvivel? Någonstans. Borde vi. Skulle vi inte. Kanske kunde vi. Göra annat. Göra mer. Eller spara. Vi skulle spara. Ju. Men hur stark vår känsla var. Hur snabbt vi såg på varandra och bestämde oss för att åka. Hur vi med ens insåg att vi båda längtat efter en city weekend med vår lilla. Hur vi så ofta pratar om våra resor vi gjort, och alltid, alltid, med en undran om hur det hade varit nu. Och att det är nu. Att det är nu när vår lilla ännu sitter nöjt i sin vagn som vi kan tillåta oss att än en gång gå vilse bland stadens gator och torg, låta vägen tillbaka bli allt längre för varje stund. Men också, nog det viktigaste ändå, att det ger oss en möjlighet till ett extra möte med älsklings bror. En familj vi så sällan träffar.

För- och nackdelar. Men det hade aldrig gått att avgöra. Utan ett snabbt beslut där vi lyssnade till en första känsla, hade jag än en gång låtit det trygga segra. Det trygga i att spara allt vi kan.

Så. Det är tisdag morgon. Med en kaffekopp i handen funderar jag över de dagar vi har framför oss. Planerar för tvätt och städning, viktiga inköp och när vi ska växla pengar. Och jag känner mig nöjd. Mer än nöjd. Exalterad. För jag älskar att resa. Och jag älskar att vi ska ta med oss vår lilla denna gång. Och nog är jag glad. Mer än glad. Att jag valde att lyssna till en första känsla.

Oredigerade bilder från La Digue, Seychellerna, tagna under vår semesterresa 2012.

Nog verkade det omöjligt först. Men vi bestämde oss för att göra ändå, och hade två fantastiska veckor i ett paradis. Ett magiskt äventyr för två. och nu undrar jag såklart. Nu undrar vi båda, faktiskt, vad vår lilla skulle tycka om dagar i kritvit strandsand och alldeles, alldeles, turkosfärgat vatten. Men iallafall inte nu. Iallafall inte ännu.

Hade jag inte låtit irritationen ta över då. Det mörka bli mörkare. Tills en vrede växt sig stark. Hade jag inte låtit mitt kroppsspråk få tala. I frustration. För vem. För ingen. Men som ett sätt att avreagera mig. För nyckeln. Efter utspillt kaffe. Skrik och tårar. Tiden som tickade. Under gårdagen som var. Nog låg det precis under ytan då. Men jag lyckades att välja i stunden. För med henne i min famn. Hon som inspirerar mig mest till att känna livets glädje. Så jag valde att fokusera och tvinga bort känslorna som kom för mig. Tänka glädje i stunden. Och ett yttre lugn. För vad skulle det tjäna till att låta henne känna av stressen. Irritationen. Skulle hon kanske till och med bli rädd. När hon redan varit ledsen och gråtit så många tårar i saknad. I avsaknad. Så jag mumlade aldrig argt för mig själv. Jag stängde aldrig dörren hårdare än nödvändigt. Jag räknade högt till tio istället. Och om igen. Sjöng hennes låtar och pratade om vädret. För min egen skull. Men mest för hennes skull. För med henne i min närhet är mina val inte bara för mig.

Och det är inte perfekt. Livet är aldrig perfekt. Det ogynnsamma finns. Runt omkring oss och överallt. Det drabbar oss ibland. Ibland och närsomhelst. Och om jag kan hantera det då. Eller om jag inte kan hantera det. Om jag låter mig påverkas. Hur jag låter mig påverkas. Det avgör. Det avgör hur jag mår i stunden. Det avgör hur jag känner om min dag. Min vecka. Mitt liv. Och när det händer i det lilla. Prövningar i stunden. I detalj. Små, små motgångar. Alldeles obetydliga egentligen. Men hur det obetydliga kan, om jag låter det, bli betydligt ändå. För känslorna är intensiva. Impulsiva. Men i det lilla. Jag vet att jag har ett val då. Och jag måste vara snabb. Jag måste vara stark. Men jag vet att jag kan tvinga bort känslorna som kommer för mig. Jag vet att jag kan tänka glädje i stunden. Och i nästa. För livets stunder är få ändå, och jag vill kunna ta vara på dem alla.

I varje vrå. I alla rum. Överallt syns den. Den påminner. Inspirerar. Och lockar oss i stunden. För leken är vår lillas vardag, och hennes vardag är vår. Så vi väljer att låta hennes saker ta plats på våra alldeles för få kvadratmetrar. Vi låter henne leka precis där vi är. Precis där hon vill. Och vi låter henne flytta runt på, och om dagarna bestämma sakerna plats. Och så ofta dras jag med. Dras vi båda med, faktiskt. In i hennes lek. Tar vid där hon sitter, gör som hon gör eller utmanar henne lagom. Leker med allt, allt. Och överallt. Men när kvällen börjar bli sen, plockar vi undan tillsammans. Ser till att var kloss hittar sin låda, och varje docka sin säng. Ordnat. Och organiserat. Så att hon om morgonen vet. Ser allt hon har. Och kan stöka till det på nytt när hon känner för det.

Och nog blir det stökigt. Men det gör oss inget. Ingenting alls. För hennes lek ger liv åt vår vardag, och vi väljer att låta den ta plats i vårt hem. Och vi försöker, när vi kan, att göra det till vackert. Försöker, när vi kan, att låta lekmiljöerna smälta in i hemmets övriga. Hittar det rosa som passar in med vårt grå. Låter det mjuka få synas bland inredning, och färgklickarna vara just färgklickar. För vi försöker att skapa en lekfull ordning, i vårt hem som är ett hem för tre.