Nedriva tapeter. En naken betongvägg. Den okända lukten som stannar mellan plasten. Zip. Ett högt kliv för en liten person. Försiktiga steg genom hallen.

”Scared.”

”Nej det är inget farligt.”

Därborta vid dörren spår av blöt utelek. En pöl har bildats på golvet. Vi öppnar nästa dragkedja och kliver genom plasten. Den som stänger in och stänger ut. I köket står degen färdig. Vi knådar och kavlar. Väntar. Leker. Ställer in och väntar. Men jag måste ta hand om disken också. Högljudda protester och jag lockas av att ta till mutornas konst. Men nej. Tålamod. Väntan. Sång. Vilken sång?

”Akta dig.”

Så vi sjunger om lilla snigeln. Om lilla hunden. Och lilla Chloé. Igen och igen. Det är så det är. Det är så vi gör. Och jag fyller kaffebryggaren med vatten. Uppsträckta händer.

”Ta. Chloé kan.”

”Det är klart att du kan hjälpa mamma.”

Jag ger henne ett filter och den tomma behållaren, och det tar henne bara en liten stund. Hon öppnar kaffeburken och vi gör tillsammans. Hennes mjuka, varma hand i min.

”Ett, två, tre.”

Det blir lagom. Jag hämtar sopborsten och ett kaos försvinner. Plockar fram muggar och servetter. Mjölken ur kylen. Doften av nybakade bullar så koncentrerad nu. Ett regnfall mot plåten. En plast för dörröppningen som uthålligt påminner. Och en ett-och-ett-halvtårings ivriga prat. Var det riktat till mig? Nej, hon pratar i sin lek. Ord. Meningar nu. Jag betraktar henne för en stund. Hon stannar upp och ser på mig. Ler.

”Mamma.”

”Ja, mamma är här.”

För vi är här. Här och nu. Jag lyfter upp henne och kramar henne hårt innan vi sätter oss vid bordet och fikar med hembakat. Och plasten. Den hänger där. Just där.