Sjutton månader nu. Och det är höst i luften. Eller åtminstone av de kalla vindar att döma, de som tar sig in genom fönster som än får stå öppna. Och liten sticker en iskall hand i min. "Kom mamma." Vi ska leka nu. Idag och imorgon. Idag och alltid. För nog ska vi hitta tiden, så länge hon vill. Men tiden. Kan den inte bara stå still för en stund. För nyss blommade träden så härligt ljuvligt, och jag drömde om solskensdagar på stranden och i parken. Nu sitter jag istället med en förvisso hopplös besvikelse öven en sommar som knappt blev, men lycklig över alla sensommardagar som ännu bara är våra. Tillsammans, varje dag. Och jag vill stanna här. Länge nu. I mitt lyckorus av att vara närvarande, men också i en kaotisk förvirring av sorgsenhet och nervkittlande glädje. För snart. Snart. Då väntar mig nya utmaningar. Spännande. Underbart. Och jag nästan sprängs av nyfikenhet. Men. Men. Inte tillsammans med min älskade skatt. Så tiden. Tiden.

Stå still för en stund,