Det är sent. Alldeles för sent egentligen. Men det blir oftast det. För jag vill hinna med annat först. För familjelivet. Och sedan. Då är det oftast svårt att börja. Istället fastnar jag i allt annat, och ibland kommer jag inte längre än så. För det tomma dokumentet skrämmer. Men ett påbörjat skrämmer ännu mer. Och då hittar jag en anledning. En ny varje gång.

Men det är dagar som denna. När jag bestämmer mig för. Att. Bara. Skriva. Vadsomhelst. Hursomhelst. Då kommer orden. Och idéer som blir till meningar. Till en del av en berättelse. Till en del av vår berättelse. Och det glädjer mig. För jag vill ju se den ta form. Jag vill ju se de få ord vi har bli till fler. Se vår idé bli till verklighet.

Idag har vi animerat, hon och jag. För under förmiddagen satte vi upp en filmstudio i vardagsrummet. Lät den rosa bilen jaga nallen och fingerdockorna leka gubben i lådan, när vi experimenterade med stop motion tekniken i appen iMotion. Små, små steg fick leksakerna ta, och vartenda ett fångade vi på bild. Och sedan kunde vi låta tekniken sköta resten, medan vi skrattade till klippen som blev. För nog tyckte både jag och vår lilla att det såg roligt ut när bilen jagade nallen. När nallen hoppade till av förskräckelse. Och när djuren tittade ut från väskan, ropade vi båda tittut. Nästa projekt blir att exportera filerna till iMovie, och lägga till tal, musik och ljudeffekter.

Visst är hon liten fortfarande, vår lilla, men hon är nog så nyfiken på våra tekniska redskap ändå. Och när vi använder ipaden regelbundet tillsammans, för att se på musikvideor och skypa med släkten down under, då är det väl klart att hon ska få se hur vi kan använda den för att skapa också. Hur vi kan fånga lek i bild och göra till roliga filmer. Eller redigera och göra till vackra bilder. Spela in ljud och musik. Vår egen musik. Och höra hur den låter. Hur vi faktiskt kan vara kreativa, i den teknikens värld vi lever i.

Hade jag inte låtit irritationen ta över då. Det mörka bli mörkare. Tills en vrede växt sig stark. Hade jag inte låtit mitt kroppsspråk få tala. I frustration. För vem. För ingen. Men som ett sätt att avreagera mig. För nyckeln. Efter utspillt kaffe. Skrik och tårar. Tiden som tickade. Under gårdagen som var. Nog låg det precis under ytan då. Men jag lyckades att välja i stunden. För med henne i min famn. Hon som inspirerar mig mest till att känna livets glädje. Så jag valde att fokusera och tvinga bort känslorna som kom för mig. Tänka glädje i stunden. Och ett yttre lugn. För vad skulle det tjäna till att låta henne känna av stressen. Irritationen. Skulle hon kanske till och med bli rädd. När hon redan varit ledsen och gråtit så många tårar i saknad. I avsaknad. Så jag mumlade aldrig argt för mig själv. Jag stängde aldrig dörren hårdare än nödvändigt. Jag räknade högt till tio istället. Och om igen. Sjöng hennes låtar och pratade om vädret. För min egen skull. Men mest för hennes skull. För med henne i min närhet är mina val inte bara för mig.

Och det är inte perfekt. Livet är aldrig perfekt. Det ogynnsamma finns. Runt omkring oss och överallt. Det drabbar oss ibland. Ibland och närsomhelst. Och om jag kan hantera det då. Eller om jag inte kan hantera det. Om jag låter mig påverkas. Hur jag låter mig påverkas. Det avgör. Det avgör hur jag mår i stunden. Det avgör hur jag känner om min dag. Min vecka. Mitt liv. Och när det händer i det lilla. Prövningar i stunden. I detalj. Små, små motgångar. Alldeles obetydliga egentligen. Men hur det obetydliga kan, om jag låter det, bli betydligt ändå. För känslorna är intensiva. Impulsiva. Men i det lilla. Jag vet att jag har ett val då. Och jag måste vara snabb. Jag måste vara stark. Men jag vet att jag kan tvinga bort känslorna som kommer för mig. Jag vet att jag kan tänka glädje i stunden. Och i nästa. För livets stunder är få ändå, och jag vill kunna ta vara på dem alla.