”What am I supposed to do with my life”

Tankar och känslor i massor. Men trots det inre kaoset så känner jag ett lugn. Ett lugn i min tro att allt kommer att ordna sig. Det är kaos. Det är saker och människor att ta hänsyn till, samtidigt som jag måste tänka på mig själv. Framtiden är oviss när det gäller allt i stort sett. Det jag kan sakna är någonting att se fram emot. Att ha något inplanerat att längta till. Jag har sällan något sådant. Dels för min outtalade diagnos som gör det helt omöjligt för mig att boka upp mig på saker och ting. Jag får tryck för bröstet. Sen lider jag av en otrolig beslutsångest. Kan liksom aldrig bestämma mig för en sak, en plats, ett tillvägagångssätt. Jag är mer den där spontana. Men då måste jag får vara spontan på MITT sätt och när JAG vill. Kan ju få lite panik om en vän bara ”Ska vi åka dit eller dit i morgon” Shit!!! I morgon?! Jag hinner ändra mig både en och femtiosjutusen gånger.

Jag är så jävla knepig. När jag vill nåt då gör jag det NU. DIREKT. Inte sen. Inte vänta på någon annan. Sjukt oplanerat och oorganiserat, men på MITT sätt ;-)

Man är bra enkel som människa alltså 😂


The little things......??

Gillar

Kommentarer