Jag är verkligen ingen tävlingsmänniska. Inte alls faktiskt. Inte på några plan här i livet. Jag är så rädd att förlora. Så rädd att få bekräftat det jag redan trott om mig själv. Att jag är dålig. Värdelös. Sämst. (Jobbar på det ;-) )
Men ändå. 
Jag har tävlat om uppmärksamhet. Tävlat om att bli första prioriteringen. Tävlat om att få den största bekräftelsen. Tävlat om att vara den bästa tjejen. 
Men jag har förnedrat mig själv tillräckligt nu. Står här utan medalj. Inte ens en pallplats blev det i slutändan. Och jag skäms på ett sätt. Mina metoder har varit patetiska. Jag har verkligen inte varit mig själv i slutspurten. Aggressivt fastklängande, skuldbelagt för att.....ja, varför. För att må bättre själv kanske. Gick det bra!? Nej. Jag blev tyngre av det. Och den tyngde saktade ner mig i detta långa lopp som aldrig verkar ha nån målflagga. Jag hamnade långt efter. Andfådd med hjärtklappning och tårar. Panikslagen. Letar efter nån typ av räddning. Finns det nåt mer att ta till som gör att jag tar mig fram snabbare mot dit jag vill?? Nä, det skulle bara innebära ännu mer självförakt och pinsamheter i form av böner och fåniga meddelanden, citat och förnedring. Visst, förnedring kan vara sexigt vid rätt tillfälle. Men detta är inte det. 

Dags att byta lopp. Att själv stå med målflaggan. Att springa för min skull. Tävla mot mig själv, för mig själv. Då jag tävlar mot mig själv för min skull så kan jag bara sluta högst upp på pallen. 
Och jag tänker såhär; Kan Trump vinna presidentvalet i USA så ska jag fan iallafall bli den mäktigaste människan i mitt liv. Vote for myself !!!


The little things......🖤

  • 0 visningar

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229