Jag har ju som ni vet haft lite "commitment issues" och idag slog det mig. En sak som jag omedvetet haft problem med är att säga "hej då" till mig själv. Till den personen jag har varit de senaste åren.
Den här Anneli som är singel, skild, ensamstående, bitter, dumpad, olycklig, fri, ledsen. Anneli som ältar, beklagar sig, gråter hon som hatar killar och inte litar på någon och som drömmer om kärleken,

Men nu när hon till slut hittat den så kommer en ny person fram, en person som jag inte riktigt vågat släppa ut och som inte riktigt vet hur hon ska bete sig.
Jag ska sluta skriva om mig själv som "hon" ;)
Men nu är jag kär
Och det innebär att jag måste släppa alla dom andra som tidigare sårat mig och som hängt kvar av den ena eller andra anledningen. Ofta pga att det är skönt att ha någon/något att skylla på, en anledning att vara bitter, ett skydd mm

Nu går det mesta i mitt liv riktigt bra och jag har egentligen ingenting att klaga på längre. Jag är lycklig på mitt sätt och med mitt liv. Mina barn, mitt jobb och nu oxå min fina M.

Så nu ska jag bara lära mig att vara lycklig, nöjd, glad och harmonisk.
Visst kommer det problem även fast man hittat kärleken osv, så är det ju. Men det hör ju liksom till ;)

Tittar på Biggest Looser och gråter i vanlig ordning.
Så mycket känslor i de stora kropparna, så mycket vilja och så mycket frustration.
Å va jag önskar att jag kunde ta tag i min vikt en sista gång. Gå ner x antal kilo och hålla mig där.
Vill hitta motivationen, få ur tummen ur arslet och göra nåt åt det som varje dag gör mig ledsen.
Man kan liksom inte fly från sin kropp. Den ska kläs på och kläs av varje dag. Och jag hatar den än. Jag har hatat den sen jag var liten.
Blir så arg på mig själv. Är jag så värdelös att jag inte klarar av att få mig själv att må bra.

.......Anneli........