Instagram annawickellInstagram annawickellInstagram annawickellInstagram annawickellInstagram annawickell

Anonymous frågar

Det var väldigt jämt emellan 2-3 stycken texter så jag tänkte lägga upp en teaser från alla texterna. Kommentera gärna vilken text ni vill ha hela utav.

3,2,1. Detta är berättelsen om en spårad kväll som vi alla svor vi skulle ta till graven.
En natt som vi aldrig nämnt igen. Jag tror inte att någon utav oss var den samma efter den kvällen, jag kan inte säga säkert då jag aldrig träffade hälften igen. Ni vet "what happens in Vegas?" Well this is "what happens in this hotel room". 3,2,1...

Gold digga. Han betalade allt. Helt plötsligt var jag inte som vilken 19 åring som helst. Jag var bortskämd. Men jag jobbade. Jag fick tjäna ihop det jag ville få. Jag gav han min tid, han gav mig det materiella som jag krävde. Jag gav han min kropp, han betalade för den. Bokstavligen. Jag gick under kniven för att sätta dit ett par D kupor.
Now, I ain't saying i'm a gold digga, but I ain't messin' with no broke bro's.

Friend-lationship. Och det var så vi höll på. I flera månader. Fram och tillbaks. Efter alla roliga stunder kom det alltid dem där trista tråkiga stunderna. Avundsjukan smög sig på. Hon grattade mig men hon menade det aldrig. Han sa att han älskade mig, men han tog aldrig steget. Hon var inte riktigt min vän. Han var inte riktigt min pojkvän. Jag var stuck. Stuck in a bad friend-lationship, med dem båda. Och endå stannade jag kvar, har ni någonsin gjort så?

What's your number? 2017. Är det någon över 12 som är oskuld numera? Vi lever i ett liberalt Sverige. Mer ligg åt folket skriker alla. Och det är just det jag gjorde. En från Tinder. En från krogen. Ett gammalt ragg från way back. Ett återbesök till mitt ex. Och såklart en träff med min crush. Så såg vecka 27 ut. 5 stycken, lite väl kanske? I stunden kändes det roligt men kunde inte släppa den underliggande känslan av att jag hoppades innerst inne att en av dessa killar skulle vara the one. Att jag skulle falla för en av dom. Är det bara jag? What's your number?

Cocaine Copenhagen. Musiken dunkade, mitt huvud snurrade. Allt kändes snabbare, bättre, roligare. Det var en sådan kväll jag vet att vi skulle lägga i minnesbanken. Mitt i allt dansade så fastnade mina ögon på han, och hans på mina. Han kom fram och jag trodde han skulle erbjuda mig en drink, eller två. Och det gjorde han. Vi gick ut på en cigg och började småprata. Han tog fram en påse av något vitt och frågade om jag skulle ha? Jag tänkte på en rolig text jag läst på facebook "Kids, If a stranger offers you drugs say yes, because drugs are expensive". Var jag verkligen i ett Cocaine Copenhagen...

Är det någon text som faller er in i smaken eller som får er att fängslas helt? Kommentera så postar jag hela.
SEEYA

Gillar

Kommentarer

The Fuckboy I called 'Mine'.

Han var ju den som jag skulle leva hela livet med? Var tog alla löften vägen?

Jag kommer ihåg dig som igår, ditt leende och hur du alltid kramade om mig så fort vi steg innanför dörren. Men det var väl just det? Det hände precis när vi gått innanför dörren. I de läget kunde jag inte tycka annat än att det var så nedrans romantiskt, för det var det ju. Eller?

Jag saknar dig inte längre. Men det tog mig lång tid att komma över. Hur skulle jag kunna komma över dig när vi var det bästa som fanns? Allt var ju så perfekt. Innanför stängda dörrar. De första månaderna som vi spenderade tillsammans var helt underbara, det var som på rosa moln. Men, ju mer tiden gick ju mer avstånd tog du till att prata om det vi skulle ha, framtiden...

I ”vanliga” förhållande kommer det mer och mer sådant prat ju längre man är tillsammans, men med dig var det tvärtom. Jag pratade ofta hur gärna jag ville träffa din familj. Påsken, din födelsedag, din systers födelsedag, halloween, julen.. alla högtider passerade men jag fick aldrig följa med. Det var alltid så med dig. Det fanns ursäkter till allt.

Det var så jobbigt att inte veta vad jag skulle kalla dig. Mitt hjärta skrek ju ord som ’Min stora kärlek’, ’Min pojkvän’, ’Min framtid’ och ’Mitt allt’. Men för dig, vad var jag för dig? Jag kommer ihåg en gång när jag tog upp det och du sa ”Ja, men du är ju som en flickvän för mig.” Hallå? Jag vill inte vara någons ”Som en flickvän” jag vill vara DIN flickvän med stort F! Jag vill vara den du skryter om inför dina vänner, den du delar allt med, den som du stolt visar upp för dina föräldrar men framförallt den som du kallar för DIN.

Jag nöjde mig med det, av någon dum jävla anledning så sa jag att det var ok. Att vara ”som en flickvän” för dig. Just då kändes det bättre än att inte vara något alls. För då fick jag åtminstone bli behandlad som en flickvän, fast än det var innanför stängda dörrar. Men vad spelar det för roll, vi spenderade ändå nätter och dagar tillsammans. Vi upplevde så mycket och gick igenom alla stadier som vanliga förhållanden har, precis ”som en flickvän”. Men någonstans började det göra ont, att inte kunna visa det fina vi hade för någon annan än mig själv.
Vi firade alla hjärtans dag tillsammans, på vårt lilla sätt. Du var så fin, jag var så lycklig. Jag hade blivit starkare och starkare i mig själv och tänkte att idag tänker jag skryta, skryta om vilken fin kille jag har. Kan inte du visa så kan ju jag? För vem hindrar mig. Det skulle visa sig..
Jag la upp en bild på min Instagram, man såg hela mig och ditt ansikte var inburrat i mitt hår. Du vet att jag älskade den bilden.

Jag skrev ”Att kalla han för min” och postade bilden. Det var väl inget fel med det?

Lika snabbt som jag la upp den såg jag att din tagg försvann och min mobil börja vibrera. Det var du. Du ringde mig. Jag svarade och på andra sidan telefonen var det inte min romantiska, charmiga alla-hjärtansdag date som svarade tillbaka. Det var en kille som försökte dölja något.

"Tagga inte mig på bilder!" sa du bestämd. Du var inte längre bara en kille som försökte dölja något, du var en kille som försökte dölja mig! Varför gjorde du såhär?

Nu i efterhand slår det mig att jag har inte pussat dig någon annanstans än innanför stängda dörrar. När vi ska gå på dejt så har det ofta varit i andra städer. Jag vill ju bowla, käka och hänga med dina vänner. Förstår du inte mig? Jag ville skrika ut för hela världen att du var min min min och bara min!

Jag kan fortfarande sitta och tänka tillbaka på vad jag kunde gjort annorlunda. Om jag hade spelat lite mer svår, hade du velat ha hela mig då? Jag var ju världens bästa mot dig. Hur kan du inte vilja ha mig!? Det kom stunder när jag tydligt såg att jag hade rört en del i ditt hjärta som du inte hade tänkt skulle bli rört. Jag hade fått dig att känna känslor som du inte ville känna. Det var jobbigt att se att du inte släppte fram dem. Det som gjorde mig så kluven var hur mycket du brydde dig när jag hamnade på sjukhus där en sen sommarkväll, eller presenten du gav mig på alla hjärtans dag. Det var ingen present som man gav någon man inte brydde sig om.

Det gjorde ont i mig att se bilder på dig med andra tjejer och inte känna ”Han är min, det är lugnt!” För du hade inte gett hela dig till mig så du var inte min. Du var inte min. Hur kunde jag vara så dum? Där satt jag helt jävla tokkär. Men jag tror ni alla känner till hur detta slutar?

Jag ville ju bara vara DIN. Men det skulle aldrig gå, för jag hade blivit kär i en Fuckboy.

PS. Det kommer inte bli såhär mycket inlägg ifrån anonymous senare. Men jag såg på undersökningen att ni uppskattade det sjukt mycket. Jag vill inte att det ska ta över bloggen. Men är så glad att jag och denna tjejen gör detta tillsammans. Och det som är mest spännande är ju att ni inte vet vem det är eller vem som står för upplevelserna. Kanske är jag med på ett hörn ibland? Återstår att se hörrni.

Gillar

Kommentarer

ANONYMOUS- The Bad Boys are always catching my eye.

När jag var 14 föll jag för min första BAD BOY!
Ni alla vet vem han är. Han är cool, inte särskilt engagerad i skolan men betygen är fortfarande helt okej. Han visar inte för mycket känslor men är oerhört trevlig och charmig. Han ser bra ut, men han är inte utseende fixerad. Hans intresse ligger i 'hooden' oavsett om det är hans trapphus eller bakom skolan när han skolkar från lektionerna, han skapar ett 'hood' vart han än går genom att bryta mot normen. Han rökte innan alla andra. Han var obrydd innan alla andra. Han började med kriminalitet långt innan alla andra. Och han var så charmig så man bara inte kunde låta bli...

Vi alla har stött på en badboy någon gång i vårt liv. Jag är säker när jag säger att hälften av oss har haft en relation med en badboy och den andra hälften har alltid drömt om det.

När jag var 14 föll jag för min första badboy. Jag minns att jag brukade sitta på lektionerna och dagdrömma om han, undra om jag var tillräckligt cool nog. Skriva mitt förnamn med hans efternamn, för att se hur det skulle passa. Jag minns första gången han fick syn på mig, jag smälte. Vi hade det så roligt tillsammans, ride or die.  Det var så kul att få följa med på hans äventyr, att göra det man inte skulle göra. Det var spännande och det var något helt annat än smink och fester som vanligtvis fyllde upp min vardag. Vår relation var en sådan Bonnie and Clyde romans. Eller kanske ska man jämföra det med William och Noora i Skam. Just precis så var den iallafall. Helt jävla fantastiskt.

På den tiden var det viktigt att lägga upp inlägg på Facebook, och där stod vi som gifta. Han tog inte bara mitt hjärta, han tog även min sömn.. Oändliga nätter då jag höll mig vaken för att skriva med honom på MSN, vilket i sin tur ledde till powernaps i klassrummet. Men jag ville ju prata med honom, jag ville ju vara cool.
Jag ville ju vara hans "Bad girl" som Rihanna var för Chris.

Det kallas bad av en anledning!
Efter sådär 2 år av en oseriös romans med min badboy så gick vi skilda vägar, bokstavligen. Jag började ett gymnasium och han på ett annat. Inget mer med det. Där tog vår kärlekshistoria slut. I just den stunden tänkte jag att det var för det bästa, han var ju trots allt en Badboy.

När jag var 20 år gammal så kom min badboy in i mitt liv igen.
Glöden fanns fortfarande där, lite svagare än vanlig då jag var mer försiktig. Men den fanns där runtomkring oss. Han var lika bad som vanligt i hans sätt, hans stil, hans vardag. Men tro mig, skenet kan bedra. Han var en Man nu. Mogen. Han hade vuxit upp och lämnat den gamla livsstilen bakom sig. Kriminaliteten och rökandet var inte längre något som han prioriterade. Och han visste vad han ville ha nu. Mig.

Vi började prata igen, lite lätt sådär.  Men jag var inte intresserad. Jag var vuxen nu, en flört med en gammal tonnårsfling lät inte intressant för mig. Jag bodde inte ens kvar i staden vi vuxit upp i. Flera veckor passerade och han gav sig inte. Han hade bestämt sig, det var mig han ville ha. Jag kunde inte undgå att tycka att det var gulligt, eller kanske spännande? På ett Mr Grey sätt. Charmigt, sexigt, äventyrs fullt och oerhört Spännande!

En sen sommar kväll vart jag hemma i staden där jag växte upp hos mina föräldrar. Det plingade på dörren och där stod min badboy. Inte mycket boy längre men mera man. Där stod min "badman" ... jag var helt tagen.  Jag var vuxen nu men alla dom känslorna jag hade från när jag var 14 bara kom tillbaks när jag såg han där framför mig. Det var en sak att chatta med han på Messenger och en annan att se han!  Spänningen, jag behövde den, jag längtade efter den, han var spänningen!  Han log mot mig och sa "Hej" på ett sådant sätt som jag tolkade som, du är min. Helt plötsligt så var jag det, han hade lyckats fånga in mig igen, få mig att vilja vara en del av hans värld, man eller inte. En gång en BadBoy, alltid en BadBoy, det vet vi alla. Men allt kändes så annorlunda nu och det var det jag gick efter. Var jag dum som litade på min magkänsla?

Han hade hört att jag var i stan och dykt upp hos mina föräldrar för att ta mig på en promenad, han berättade att han hade mer planerat. Jag fastnade direkt. Han hade ju den kraften. Att kunna välta omkull mina känslor så jag faller handlöst för honom. Det där gör inte "snälla" killar, intalade jag mig själv. Det var så det började igen. Vi började prata, på riktigt. Vi spenderade flera timmar tillsammans, spenderade nätter och dagar med varandra. Vi lärde känna varandra igen, på ett annat plan. Jag och min "BadMan".

Det gick flera månader och han fick mig att känna mig så speciell. Ni förstår nog vad jag menar? Han fick mig att känna mig som hans allt. Den spänningen som jag saknade i vardagen, den kom han med. Han var samtidigt min största trygghet och klippa. Han hade ju mognat. Han ville så gärna att det skulle bli vi, officiellt och Seriöst. Det tog mig månader att komma fram till hur jag ville göra, han hade ju trots allt varit på botten och för att jag skulle lita på att han ändrat sig så skulle det krävas mycket. Men han sa ju trotsallt att det var mig han ville ha, mig. Men kunde jag verkligen satsa på en Bad Boy? Vad hade jag egentligen att förlora? Vad var jag så rädd för. Det var inte så att jag behövde satsa allt. Det är ingen som säger att jag behövde lägga alla mina kort på borden, jag kunde ju lägga fram några och se hur spelet utvecklade.

Vi pratade i telefon en Torsdags kväll, allt i sin vanliga ordning, han frågade mig när jag var i stan igen, vi bodde ju i olika städer nu.
Imorgon, svarade jag.
"Vad bra, hör av dig då!" - sa han.

Jag anlände i min hemstad på Fredags kväll, Jag var väldigt trött efter att ha spenderat hela dagen på min arbetsplats samt en lång tågresa hem. Resan hem hade bestått utav timmars tänkande, på han och på hur vårt liv kunde bli. Alla hans löften, han var seriös och under dessa 3 månader som vi fått upp kontakten igen och umgåtts och pendlat till och från varandra så hade han ändå på något sätt visat det. Med allt det i åtanke kom jag fram till att jag ville satsa på oss igen. Gå in i en vuxen relation med min tonårs BadBoy.

Jag slängde iväg ett sms om att jag var i stan, fick till svar att jag borde komma och möta upp han, käka lite.
"Inte ikväll, jag är för trött. Imorgon" - sa jag.
"Är du säker shawty, kan jag inte övertala dig. Har ju längtat efter dig" - sa han.
"Imorgon." och en flörtig smiley avslutade jag konversationen med. Imorgon skulle jag ge mig till han igen, men ikväll tänkte jag leka svår. Jag somnade till på soffan där, helt varm i kroppen och glad över vad morgon dagen hade att erbjuda.

Men de kallas inte badboys utan anledning. Det finns en anledning till varför man inte ska ge sig in i en relation med dem, deras livstil är för instabil och den drabbar inte bara de själva utan den drabbar dig också.  Deras vardag är olik din. Det som är spänning för dig är normen för dom. Deras vardag är opålitlig. Jag borde hållit mig långt borta från en BadBoy. Det fick jag bekräftat svart på vitt morgonen därpå.

Jag vaknade till på Lördag morgon vid 07.00, utvilad med lyckorus i hela kroppen. Den känslan varade inte länge....Under nattens gång hade jag fått diverse meddelande från olika personer och jag trodde knappt mina ögon.  Det kunde inte vara sant. Det fick inte vara sant. Jag hade precis bestämt mig för att satsa på denna killen. Det som hade hänt var det sista som fick hända.. Han hade lovat mig att han skulle vara mig trogen. Han hade lovat att han bara var min, och att det skulle vara vi ett bra tag framöver om inte för alltid. Han hade lovat att han inte skulle försvinna eller lämna mig. Han hade lovat mig att rykten inte stämde, att han hade förändrats. Han hade visat mig att han mognat att det var mig han ville ha. Att han skulle vara här, med mig, vid min sida föralltid.

Varför gjorde han då såhär? Hur kunde han? Vad var det jag läste? Detta kunde inte stämma. Jag loggade in på alla tänkbara sociala medier för detta kunde inte stämma. Detta kunde inte vara sant. Men det var det. Jag ringde hans mobil ett X antal gånger utan svar. Det jag läste kunde inte vara sant, men han svarade inte. Så det stämde ju. Man kan ta killen ur ghettot men han kommer alltid att vara hood.

Han hade lovat mig en massa. Det skulle vara annorlunda. Han skulle vara min. Vid min sida. Men allt var en vit lögn.
Han lämnade mig. Jag hade precis bestämt att satsa på han, på oss. Jag skulle ge hela en del utav mitt hjärta till honom istället för att ta vara på det. Istället för att vara med mig och ta hand om mig själv. Men nu tog han en stor del med sig. Men det är så det kan gå. Väljer man att satsa på en BadBoy så kan man förlora allt. Tur i oturen att jag inte satsade allt, eller ens hälften. Jag gav han en bit. Men ändå, det är förevigat en bit jag aldrig kommer få tillbaks.
Mitt hjärta kommer nu aldrig vara helt igen för att ge till någon annan, men alla som har varit med en BadBoy vet att det är så det går till.
Man får skylla sig själv, och alla ni som inte varit med en BadBoy har iallafall hela hjärtan att ge... För vet ni vad det stod i alla meddelanden???

ATT HAN VAR DÖD!

Gillar

Kommentarer