Jag har svårt att se dig som min vän

Tankarna snurrar. Kroppen skakar. Tårarna rinner. Nu är den här igen. Ångesten. Min psykolog säger att jag skall se den som min vän, och tänka "nu är den här och så får det vara", för att sen rida ut den. Men jag kan inte se den som min "vän" för den förstör för mig. Den gör så att jag gråter. Så att jag känner mig dålig. Så att jag inte kommer till mitt jobb. Den helt enkelt är min ovän. Och jag vill inte ha den här. Jag försöker tänka att det är okej. Att det är okej att ta min tid. Men jag kan inte sluta tänka att jag själv är töntig, mesig & feg. Vem fan är jag som sitter här och gråter och inte går upp från sängen pga lite ångest? Det finns dom som har det betydligt värre än mig. På senaste tiden har jag börjat tänka så mycket, analysera vad panikångesten gjort med mig. Vad jag har hoppat över pga den. Och bara det ger mig ångest. Och jag vill bara be om ursäkt till alla som jag sviker när den är här. Det är inte min mening. Om det känns så.

Jag vetinte om jag kommer plocka bort det här inlägget. senare. Till och med kan det ge mig ångest över att folk i min närhet kommer bli oroliga över hur jag mår. För det sista jag vill är att skapa oro. Och ni behöver inte bli oroliga, för det blir bättre ❤ 

Det är bara en sån dag.