Här har det varit tyst, under ca en vecka. Jag har haft det lite tufft och har inte haft någon lust alls, till att blogga. Sedan vill jag inte skriva inlägg bara för att skriva. Jag vill att det skall betyda något och jag vill känna att det är roligt.

Jag vill verkligen tacka er för era enormt fina kommentarer i förra inlägget. Det värmer verkligen så mycket, speciellt just då, när jag var mitt i det. Att få känna att man inte är ensam, att det finns folk som förstår. Att ni tog er tiden att skriva, för att få mig, som ni inte ens känner, att må bättre! <3

Efter den dagen har jag faktiskt mått relativt bra. Lite upp och ner psykiskt men så är det alltid, man får se de små vinsterna och ha delmål uppsatta för sig själv. En sak i taget. Jobbet har rullat på väldigt bra och det är ett väldigt stort steg på vägen för mig då mitt jobb är något jag verkligen värdesätter. Jag har verkligen så himla fina människor runt omkring mig, som jag uppskattar så mycket. Det är verkligen något man aldrig ska ta för givet, dina nära & kära. Uppskatta varandra. Alltid.

Tankarna snurrar. Kroppen skakar. Tårarna rinner. Nu är den här igen. Ångesten. Min psykolog säger att jag skall se den som min vän, och tänka "nu är den här och så får det vara", för att sen rida ut den. Men jag kan inte se den som min "vän" för den förstör för mig. Den gör så att jag gråter. Så att jag känner mig dålig. Så att jag inte kommer till mitt jobb. Den helt enkelt är min ovän. Och jag vill inte ha den här. Jag försöker tänka att det är okej. Att det är okej att ta min tid. Men jag kan inte sluta tänka att jag själv är töntig, mesig & feg. Vem fan är jag som sitter här och gråter och inte går upp från sängen pga lite ångest? Det finns dom som har det betydligt värre än mig. På senaste tiden har jag börjat tänka så mycket, analysera vad panikångesten gjort med mig. Vad jag har hoppat över pga den. Och bara det ger mig ångest. Och jag vill bara be om ursäkt till alla som jag sviker när den är här. Det är inte min mening. Om det känns så.

Jag vetinte om jag kommer plocka bort det här inlägget. senare. Till och med kan det ge mig ångest över att folk i min närhet kommer bli oroliga över hur jag mår. För det sista jag vill är att skapa oro. Och ni behöver inte bli oroliga, för det blir bättre ❤ 

Det är bara en sån dag.

Väldigt länge har jag känt att jag vill göra någon förändring med mitt hår. Kikade runt lite på nätet för inspiration, och valde att gå mot en ljusare "bayalage". Eftersom det var första gången jag färgade håret här i Göteborg så ville jag också vara säker på att jag hamnade hos en bra frisör. Efter lite research hittade jag "Salongoss". Detta är inte något samarbete eller så, men jag vill verkligen rekomendera den salongen till andra. Ligger centralt vid domkyrkan här i Göteborg. Min frisör jag gick till heter Veronica! Hur trevlig som helst, och verkligen duktig på det hon gör! Stort tack verkligen! Är supernöjd!

Så ett litet tips till er som känner er osäkra på var ni skall gå! ❤

Puss