Livet, Indien

Jag ska vara ärlig. Det finns liksom inget glamouröst med mitt liv egentligen. Jag reser, absolut. Men det innebär inte alltid att jag lever loppan, äter exotisk mat, bara lever i nuet och älskar livet.

En del dagar lever jag i en ångestbubbla som jag är rädd ska spricka ville sekund som helst, en del dagar kliver jag inte upp mer än för att hämta mat, en del dagar vill jag inte prata med en enda människa och vissa dagar äter jag inget annat än torra rostmackor med honung på för att jag inte ens orkar gå och handla mat. Men det är bara att acceptera och ta det som det kommer. Man kan inte vara på topp 24/7 helt enkelt.

I dagsläget sover jag på en stenhård madrass i en av ägarnas vardagsrum. För att inte drunkna i sin egna svett måste fläkten vara på hela natten och den surrar så högt att till och med en mygga vid örat är mer lugnande. Fönstret vetter ut mot gatan med rutor så tunna att bilarna lika gärna kunde stått bredvid sängen och tutat det hade inte varit någon skillnad. Utöver det existerar inte mörkläggningsgardiner så när solen går upp minskar sömnkvaliteten med sisådär 90%. Men jag klagar inte. Jag sover hellre där än betalar hyra för en egen lägenhet då det av någon anledning är Stockholmspriser på lägenheterna i denna stad. Sjukt.

På dagarna gör jag inte särskilt mycket. Jag kliver upp sent, kanske tar mig till något gym om jag orkar, annars ligger jag kvar i sängen och sträckkollar på Colifornication. Detta gör jag fram tills jag måste leta mig bort till hostlet jag jobbar på för att socialisera med gästerna, vilket jag knappt gör ändå.

På kvällarna röks och dricks det alldeles för mycket fram till alldeles för sent. Sedan är det till att hitta hem till lägenheten, äta några mackor för att sedan hoppa i säng. Så rullar det på.

Det är inte så mycket till liv egentligen. Det är inget liv jag vill leva. Men jag njuter av det. Jag njuter av att få vakna upp och inte känna någon press över att behöva göra något eller behöva stressa iväg till någonting. Jag njuter av att ha tid över till att göra ingenting. Jag njuter av att kliva ut ur min comfortzone och göra det värsta jag vet: kallprata med folk jag inte känner. Jag njuter av att vara utomlands och uppleva en kulturchock. Jag älskar det här livet men det är inte livet jag vill leva för alltid. Jag älskar mitt nu. För nu är det rätt.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Indien

Då jag gått och blivit lat åker jag rickshaw nästan överallt jag ska. Det är alltid lika spännande att hoppa in, säga vart man ska och sedan se om man 1 hamnar rätt och 2 om man krockar. Trafiken här är så enormt kaotisk här. Det är vänstertrafik men det sker hela tiden att man får möte på både höger och vänster sida. Och inte nog med det så kör de som galningar och tutar mer än gärna bara för att. Det är ett under att det inte sker mer olyckor än det gör.

Och bara att gå över en gata är lite av ett leva eller dö spel. Det är ofta mycket trafik och att hitta ett övergångsställe är som att leta efter en nål i en höstack. Man får helt enkelt chansa och hoppas på det bästa. Men även det har sin lilla charm. En minihjärtattack om dagen är bra för konditionen eller nå sånt.

Likes

Comments

Indien

Jag har hittills varit på prideparad, lärt mig hur jobbet funkar, tränat lite och vänt på dygnet så mycket att kliva upp vid tolv mitt på dagen är en tidig morgon.

Det sistnämnda är något jag har lite lätt ångest över. Jag har i princip alltid varit (okej pubertetsåren räknas inte. Då var det snarare regel än undantag att "sova ut" på (läs: sova bort) helgerna) en morgonmänniska som utan problem har kunnat somna vid åtta-niotiden på kvällarna. Men nu...nu är det andra bullar. Nu går jag inte och lägger mig förrän vid ettsnåret och då är det en tidig kväll. Sedan sover jag som en liten bortskämd snorunge fram till ett-två dagen efter. Inte hållbart då jag anser att dagen är förstörd redan när jag vaknar. Skärpning på den.

I övrigt är jag inte särskilt omtyckt av resterande personal. Eller dom har accepterat mig men har gett upp hoppet om att lära känna mig. Jag är så tystlåten och socialt handikappad att jag bara stirrar på folk tills dom går. Kanske inte riktigt så illa men det är på gränsen till att bara vara creepy. Jag jobbar på det, okej?

Angående att jag tränat så hittade jag ett gym som verkade fräscht. Nice tänkte jag och gick dit och frågade hur mycket det skulle kosta med medlemskap för en månad. De jävlarna ville ha drygt 1000kr. Två bananer kostar drygt en krona men ska man träna lite nä då jävlar ska man få betala. Det var inte ens särskilt stort! Enda positiva var väl att de hade gratis kalk man fick använda. Men jag tänker då absolut inte betala mer än fyrdubbla priset än jag betalar hemma för att få använda lite kalt. Nä, vet ni vad. Jag drar faktiskt gränsen för mitt träningsberoende när jag måste betala över 1000 kronor för en månads gymkort i ett u-land.

Likes

Comments

Indien

Som alla kanske vet har Indien inte världens bästa kvinnosyn om man säger så. Därför kändes det lite extra viktigt att besöka Creative Handcrafts som stöttar kvinnor här i Indien. Jag gick in och tänkte köpa en väska och kom ut med en plånbok. Enormt misslyckande. Jag måste gå tillbaka en annan dag. Plånboken kostade inte ens sex kronor och lite generösare än så är jag faktiskt. Ibland.

Likes

Comments

Indien

Efter nästan en vecka i Mumbai vill min mage, min röv och min hud att jag ska lämna landet och aldrig återvända. Och att min sömnkvalitet är sämre än en nybliven mammas gör inte saken bättre. Men jag härdar ut och lever på tanken att man ”vänjer sig” och att det ”blir bättre sen”. Det handlar ju bara om en månad, det fixar jag!

Hittills har jag lärt mig hur allt fungerar på hostlet, lärt mig lite om vart saker och ting ligger och misslyckats med att skaffa ett indiskt sim-kort.

Sim-kortsförsök 1: går in i butiken som nästan är proppfull av människor, förstår mig inte på kösystemet, försöker få fram en nummerlapp på displayen vid ingången, inser att det är alldeles för krångligt för mig, får ingen hjälp, får panik över att det är så varmt, går ut därifrån.

Sim-kortsförsök 2: går in i butiken som är proppfull av människor, ställer mig vid displayen, får hjälp, får en nummerlapp, väntar i nästan en halvtimme innan det är min tur, går fram till disken, lämnar fram mitt pass och säger att jag vill ha ett sim-kort, får till svar att jag måste ha en bild på mig själv också, blir irriterad, blir less, går därifrån.

På riktigt. För att få ett jävla kontantkort till telefonen måste man ha med sig pass, giltigt visum i passet, en bild på sig själv, en kontaktperson med hens namn och nummer. Ger det ett försök till senare idag.

Likes

Comments

Indien

Indien Indien Indien. Jag är här. I Mumbai. På ett hostel. Med små bett på armarna och i ansiktet från okänt kryp som tydligen festat loss inatt och en ond mage pga klarar inte stark mat. Som det ska vara helt enkelt!

Jag flög den 31a från Arlanda klockan 14:55 (kors i taket vi lyfte till och med i tid) och landade i Mumbai dagen efter vid 10 på morgonen med en mellanlandning i Dubai på ca fem timmar. Så sömn den natten var nästintill obefintlig trots att jag på fösta flyget som var närmare sex timmar fick sitta längst fram med benutrymme som inte ens [insert tall human here] hade kunnat klaga på så kunde jag knappt sova. På det andra flyget förväntade jag mig inte ens att sova på men det faktum att mannen bredvid mig ryckte till som en hund på nyår när våra armbågar råkade nudda varandra gjorde att jag inte riktigt kände mig bekväm att ens försöka ta en liten nap (jag utmattningssomnade dock på det utfällningsbara brickstället på den inplastade filten vi blivit tilldelade i typ en halvtimme innan flygvärdinnan kom och ba "mam? MAM?! Do you want something to eat?". Klistrade på ett leende och svarade nej men tänkte i mitt stilla sinne att jag hoppas hon slår lilltån i ett bordsben senare)

När vi väl landat och skulle gå genom tullen hade alla utom jag fått ett papper man skulle fylla i för att ta sig in i landet. Så jag stod i kön i närmare 45 minuter innan det äntligen var min tur. Jag gav honom pass, biljett och utskrift på att mitt visum är godkänt. Så frågade han efter den där jävla lappen som ingen hade gett mig. Förbannat. Han gav mig en lapp, bad mig sätt mig på en stol en bit bort, fylla i papperet och komma tillbaka efteråt. Då jag nästan hade varit sist i kön så började de som jobbade där packa ihop och gå därifrån innan jag skrivit klart. Panik. Jag skyndade mig att bli klar för att sedan bli utfrågad av två vakter vad jag skulle göra och vart jag skulle och så vidare. Nervös, trött och genomsvettig svarade jag så gott jag kunde och de släppte igenom mig som tur var.

Sedan tog jag en uber till hostlet jag ska jobba på. Går in genom dörren och han som jobbade just då hade ingen aning om att jag ens skulle komma. Så vi delade några stela och pinsamma ögonblick innan jag satte mig på en stol och pillade med telefonen och skrev till han som äger stället.

Ägaren kom snart därefter och de skulle "bara vänta på arkitekten" som ska hjälpa dem fixa övervåningen. Jag vaknade på soffan som finns i lobbyn två timmar senare när de väckte mig och ska visa mig vart jag ska bo.

Jag blev visad lägenheten, jag fick lite mat och efter det däckade jag för att sedan sova tolv timmar.

Bilderna: min första indiska måltid och Dubai by night. Angående första måltiden: de sa "det här är inte så starkt". Jag började snora efter första tuggan.

Likes

Comments

Livet

I mitten av mars bar det av till London för första gången. Jag såg framför mig hur jag skulle träffa massa nya vänner, shoppa loss på Oxford Street och komma hem som en helt nu människa. Nu kanske det inte riktigt blev som att leva i en drömvärld för en helg. Det blev snarare en känslomässig berg- och dalbana. Jag gick från att vara världens mest självständiga och lyckliga människa till att ligga bakis i en ranglig våningssäng och gråtandes ringa hem för att jag kände mig så ensam.

Men det hände mycket med mig den helgen. Det blev startskottet för mitt soloresande. Jag kände äntligen känslan av frihet och att faktiskt kunna stå på egna ben. Och jag insåg även att Tinder är bra grejer när man är singel och reser ensam. Inte nog för att det är bra tidsfördriv, man kan faktiskt träffa människor därifrån också(!!!).

Under min helg i London hann jag självklart med massa shopping, dricka alldeles för mycket vin och jag firade min första St. Patrick's day. Den kvällen kommer jag aldrig glömma. Jag och en kille från hostlet jag bodde på gick ut mitt på dagen och drack Guinness tills vi knappt visste vart vi bodde längre. Sedan åt vi middag och sa hejdå eftersom han ville vara kvar på hostlet. Jag tog modet till mig gick ut själv. Jag gick från pub till pub för att se om det fanns någon jag skulle våga prata med. Jag var så nära på att ge upp och gå tillbaka till rummet och sova. Men så kände jag bara "nä, jag är bara här en gång. Jag tänker inte vara så mesig att jag går hem och lägger mig utan att ens försökt säga hej till någon". Så jag gick fram till ett gäng som stod och drack whisky och presenterade mig. De välkomnade mig på en gång och vi stannade ute och dansade till tre på morgonen och de visade mig en av de hemliga pubarna som finns lite överallt i London. Det var en oförglömlig kväll där jag fick försmak hur det resande sololivet kan se ut bara man inte är så jäkla svennestram.

Dagen efter kom bakisångesten från helvetet. Jag kände mig mer ensam än jag någonsin känt mig. Men efter ett samtal hem fick jag nya krafter och bestämde mig för att gå på dejt. Dejten var så jävla bra. Killen var inte fullt lika bra visade det sig men vad gör det liksom.

Annat som hände i mars var att jag jobbade och åter jobbade.

Likes

Comments

Livet

Tittar tillbaka i galleriet på telefonen för att försöka komma fram till vad fan jag höll på med i februari mer än att jobba. Jag kan inte hitta något mer än att jag beställde min Daniel Wellington-klocka. Det verkar ha varit allt som hände. Och för att göra det hela ännu mer sorgligt så var jag jättesingel och fick med ett hjärta till klockan för att det var alla hjärtans dag.

När jag tittar tillbaka så känner jag att jag inte kan ha mått så bra eller haft så mycket till liv just då...

Hade inte ens tagit några bilder på klockan. Alltså vad är det för fel på mig? Lever inte jag på 2000-talet eller?

Likes

Comments

Livet

Då jag inte verkar vara kapabel till att fortsätta skriva om resan jag gjorde i oktober/november så tänkte jag låtsas som ingenting och gå vidare och skriva om något helt annat. Jag tänkte nämligen summera mitt 2017 i tolv inlägg.

Så...januari...livet var inte på topp som vanligt mitt i vintern när enda dagsljuset man får är genom fönstret på jobbet.

Det enda jag minns som hände i januari var att jag tog tag i mitt depressiva liv och bokade min första egna resa. Efter att ha googlat i timmar bestämde jag mig för en weekend i London. Dagen jag bokade biljetterna fick jag även svar från Mensa angående testet jag gjort. Den dagen minns jag än idag, lyckoruset sprutade som...tänkte dra en liknelse men skippar det.

Jag minns hur nervös jag var innan jag bokade flyg och boende till London. Jag bokade biljetterna nästan två månader innan jag skulle åka. Jag googlade allt från hur man tar sig från flygplatsen till Primarks öppettider. Jag planerade allt in i minsta detalj för att inte missa någonting när jag äntligen skulle dit. Jag var nervös över att boka fel datum och fick nästan en hjärtattack när jag tryckte på ”boka”.

Än idag är jag nervös över att boka fel datum (för ärligt, vem är inte det liksom?) och pulsen slår fortfarande 180 varje gång jag trycker på ”boka”. Men skillnaden idag är att jag inte överplanerar och jag är mer spontan. I dagsläget när jag ska någonstans bokar jag sällan boende mer än första natten och flyget hem bokar jag inte förrän jag är där och vet exakt när och från vart jag ska åka hem.

I övrigt sög mitt januari ganska hårt. Jobbade alldeles för mycket och mådde i allmänhet ganska dåligt.

Likes

Comments

Europatrip, Montenegro, Bosnien & Kroatien

Jag tänkte jag skulle ta och göra en uppdatering om länderna jag reste till under november. Vårt första stopp (efter två städer i Albanien som vi inte såg eftersom vi var så töntigt nykära att vi bara lämnade rummet för att äta typ) var Ulcinj i Montenegro. Det är en stad vid kusten och där hade vi vårt första bråk. Så när vi var där var vi ifrån varandra en hel dag. Jag tog en väldigt lång promenad, utforskade staden och tog bilder. Han...somnade om och gick och klippte sig.

Vädret bestod av strålande sol som inte försökte bränna sönder en. Så det var perfekt väder att vara ute på upptäcksfärd i. Jag gick och gick och gick längst med havet och pratade i telefon i flera timmar. En perfekt dag för den som behöver sitt space lite då och då men ändå vill rensa huvudet och bara vräka ur sig alla sina tankar. Tack Peter för att du alltid lyssnar när jag tjatar om samma saker om och om igen.

På kvällen åt vi torr kyckling med pommes på en fin restaurang där vi betalade överpris för maten.


Likes

Comments