Mitt surfargäng har åkt nu men hade en jättetrevlig vecka med dom, inte så bra jag hade hoppats eftersom jag varit sjuk hela tiden.
Förkylning, magproblem och nu har jag öroninflammation.... suck. Men snart ska jag väl resa vidare.
Igår gick jag till pengaautomaten och den spottade ut 200 dollar och ett bankkort, visade sig vara från tjejen framför mig i kön. Hon var försvunnen när jag kom ut och då det inte går att lita på banken eller polisen här ringde jag hennes bank för att få tag på henne. dom var nästan lika värdelösa så måste försöka få tag på henne före jag kan åka.... känns inte helt som mitt ansvar men på sätt och vis är det ju det.
Nåjaaaaa. Allt är bra, väldigt bra.


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments








Likes

Comments

Ohoj.
Är i Puerto Viejo. Direkt när vi kom över gränsen så kände vi att vi var i Costa Rica. Världens underbaraste känsla. Den känslan varade ända tills taxichauffören körde över en hund.
Puerto Viejo älskar jag. Verkligen älskar. Trodde inte det skulle bli bättre än bocas men hade fel. Stället är väldigt likt Santa Teresa men större och lite bättre. Och äääntligen finns det färska frukter och grönsaker i varje hörn! Synd bara att Costa Rica är ganska dyrt.
Skulle vilja umgås med folk och upptäcka stället lite mer men blev plötsligt väldigt sjuk och kan knappt göra annat än ligga ner. Natten var duktigt jobbig, hade nån konstig ryggvärk och muskelkramper hela tiden med den här förkylningen. Ingen feber mamma. Tråkigt, men litar på att det går över om någon dag. Det måste det. Internet är mycket dåligt här men försöker få saker gjort. Måste betala en räkning men banken krånglar.
Jag funderar på vad jag ska göra. Om jag ska resa konstant tills yogaträningen i Nicaragua eller om jag ska stanna i Costa Rica ♥.
Eller om jag bara ska komma tillbaka efteråt för att utvidga yogakunskaperna här. Däremot har jag nog inte råd dock att komma tillbaka och bara syssla med yoga. Vill heller inte bli fast i ett ställe.
Dessa tankar går i skallen på mig nu. Så du vet, morsan.

En tanke: Älskar hur ingen är sedd som konstig här, eftersom alla är konstiga. Just nu sitter jag på hostellet med en man som yogar framför mig med underliga "om"-ljudeffekter och bredvid går en kille naken utan att bry sig om vad någon tycker.

Roligt att san francisco släktingarna hörde av sig, jag som precis bokat en fuskflygbiljett till san francisco för att få komma över gränsen till costa rica.

Likes

Comments

Hej. Jag flippar ur. Saker händer.
Ska äntligen lämna Palmar på riktigt och tiden är så rätt att det inte är klokt. Mamma, du fick som du ville. Träffade ett gäng jättetrevliga amerikaner som jag ska börja resa med. Träffade dom idag, vi startade det nya året med att gå vilse i djungeln och sen umgicks vi hela resten av dagen. De skulle vart jag ska så de bestämde sig för att vänta en extra dag så att vi kan resa tillsammans. Fick en riktigt bra känsla från dessa typer.
Men. Jag lämnar mitt hemmmm. Har varit här nästan tre månader och detta ställe är så olikt idag från vad det var när jag kom. Men allt är bra. Jag är så otroligt glad att jag hittade mig ett liv här. Har lärt mig så löjligt mycket och har under hela den här tiden haft en bergochdalbana av känslor. Har blivit snäppet tuffare, snäppet socialare, snäppet fetare, snäppet gladare, snäppet slitnare och snäppet smartare.
Folk har frågat mig varje dag om mitt liv hemma, "där borta i Finland". Jag säger att jag inte riktigt har någonting jag ska åka hem till. Har inget att göra hemma. Så jag antar att jag bara letar nu va? Letar efter nåt att göra.. eller nåt att vara. Det är väl målet med allt detta resande. Har ännu inte hittat det men jag vet att jag kommer närmare det hela tiden. När jag kommer till Nicaragua kommer jag att lägga ner en hel månad på stenhård yogaträning för att bli certifierad yogainstruktör. Kommer bli riktigt utmanande... men tusan vad jag ser framemot det. Kommer lära mig helt galet mycket om mig själv och det kommer bli så härligt!
Så.. det blir nog någonting av mig också.

Likes

Comments

Allt är bra. Hade planer att åka vidare och denna vecka för att åka mot Nicaragua, jag och Fanny. Men planer ändras hela tiden. Hon vill vila sin skadade fot lite längre så blir väl här till jul också. Ville lämna palmar redan men å andra sidan träffar jag sällan såna jag skulle vilja resa med så gärna som henne så jag kan vänta lite.

Jag har blivit ganska bra vän med arbetarna här, städerskorna och kökspersonalen. Ingen av dem kan engelska och min spanska är fortfarande lika bra som min matte.. (1+1=?¿). Men det är kul att snacka med dom. Tjejer här har verkligen en helt annan syn på världen. 21 åriga Ana härifrån har redan tre barn. 20 åriga Anna från finland skrattar åt bajsskämt.

Min fot har fått nån konstig sak som ser ut som massvis av skavsår, det sprider sig också och är ganska jobbigt. Tur att man ändå alltid har folk runt sig att fråga så nu har jag både krämer och en diagnos. Fuktiga luften förstör tydligen inte bara kläder.

Färgade hårtopparna lila idag. Ja, permanent. För evigt. Näe. Det går bort om några tvättar mamma, jag lovar. Men jag älskarr det.

En annan sak är att jag åt en hel egen chokladtårta idag. Själv. Inget jag är stolt över.

Puss o kram från "Panamanna" (töntigaste smeknamnet jag fått hittils tror jag)



Likes

Comments

Fortfarande på palmar. Jag har haft dagar då jag varit fullt säker på att jag vill åka vidare, men sen händer alltid något roligt. Får någon ny bekantskap eller bara har en riktigt rolig dag, som får mig att inte vilja lämna. Är ju på sätt och vis som att lämna sitt hem. Men jag vet att om jag åker kommer jag aldrig att komma tillbaka. Vilket är lite sorgligt.
Jag älskar att vara social och att vara social är något man blir tvungen till här. Och det tar musten ur en ibland; då och då lyssnar jag på folks historier utan att egentligen höra någonting.
Men det bästa är utan tvekan alla människor jag träffar. När jag känner mig förvirrad så finns det alltid någon att prata med. De senaste veckorna har jag umgåtts mycket med tre personer från Hawaii. En kille och tjej som är syskon och reser med deras vän, även kallad "adoptivbror". Dom seglar med deras pappa genom centralamerika och ska efter panama korsa stilla havet för att till slut flytta till fiji. Jag skulle kunna beskriva dom här tre som tre seriefigurer. Brukar säga att dom borde ha en kameraman i båten som dokumenterar deras vardag och påhitt. De har varit här på ön (men i marinan) lika länge som mig och brukar säga att de kommer åka när jag åker.
Att resa och vara självständig gör att man måste bete sig ganska vuxet ibland men med "hawaii ungarna", som alla nog är äldre än mig, blir jag ganska barnslig. Vi klättrar i träd, går på lina, skrattar högt och larvar oss på alla sätt. Det är sånt man kan göra med folk som är fullt sig själva.
Dessutom har jag umgåtts mer och mer med en svensk tjej jag träffat. Hon bor på huvudön och ibland åker jag in för att träffa henne. En underbar person som är enormt inspirerande, hon lever i princip det liv jag önskar att jag gjorde. Som yogainstruktör och bohemisk konstnär känner hon alla i stan och tar livet med sån lättja.

Igår var mitt huvud totalkaos, många hade kommit till mig med sina problem. Konstiga självförtroendeproblem och annat dök även plötsligt upp i mitt huvud och höll på att få mig att flippa ur. Mådde sunkigt hela kvällen. Men det var bra. För det tog allt ur mig, nu känns det istället som att vad som än händer så kommer det att leda till något bra. Som hjälper mig ettdera att gå vidare från en situation till en annan, eller bara balanserar tankarna.
Här i paradiset möter jag också resenärer som är fullkomligt fel för mig, som ursäkta mig men påminner mig om vissa skandinavier. Så ännu påminns jag om att även om vissa verkar som personer du tycker att du borde känna eller umgås med, så är det kanske inte så.
Blablabla.. nu är tankarna ute. För den som är intresserad av att läsa, varsågod. Haha.


Tack mamma, det var kul att plocka upp telefonen och se en glad lillajulshälsning. Men för mig känns det för långt borta. Jul och vinter känns inte som en del av den här världen. Men det stör mig inte.
Jag hoppas att ni har det riktigt bra där hemma, ibland mår jag dåligt över att jag inte hör av mig men om ni bara kan får ni jättegärna skriva lite om vad ni sysslar med.
Även om internet är något jag bara har väldigt korta stunder och inte kan svara särskilt ofta så kan jag alltid läsa.
Pussar och kramar
Och ta hand om er ♥

Likes

Comments

orkar aldrig skriva längre eftersom det tar så länge att ladda upp. speciellt bilder. Men jag har det bra. Njuter varje dag, skit i råttor och kackerlackor.
Idag satt jag och läste i solen och en gäst gick förbi, fick ögonkontakt med mig och sa lugnt "It's fucking paradise" (det är fan paradis) före han fortsatte mot stranden.
Så skulle jag också beskriva det. :)



Likes

Comments

Äntligen, va?
Och kolla in myggbetten på mina ben.. jag hatar insekter haha.

Två nya volontärarbetare på palmar nu, de har fått mig att inse ännu en gång hur smutsigt det är i vårt volontärhus.. Inatt väcktes jag upp av en enorm råtta bredvid mig. haha. Men det värsta är.... jag börjar vänja mig. Så grisig är jag. Har äntligen vant mig vid kackerlackorna.. råttan tänkte jag inte så mycket på och det smutsiga köket som jag första dagen tillbringade hela dagen med att städa stör mig inte längre. Jag är nu en av dom. Hah.
Nåja. Jag vill röra på mig, ta mig nån annanstans snart. Men vart och hur vet jag inte.









Likes

Comments

Nu gör jag så här att jag skriver blogginlägg på min telefon när jag har tid och sen bara kopierar och publicerar dom snabbt när jag har internet.
Jag är nu officiellt själv. Ensam. Solo. Min kanadensiska vän och flera andra volontärer har stuckit. Resten åker om någon vecka och här är jag. Jag funderar på att hitta ett annat ställe, jobb eller nåt. Antoine, min kanadensiska kompis var så hispig så jag har börjat bli likadan. Men det beror väl på att det är så stor skillnad på att resa och uppleva allt med nån från att vara helt själv.
Jag måste väl bara lära mig. Att inte förlita mig på någon alls och det är ganska svårt men jag tror att det kommer att vara värt det. Man blir lite självständigare.
Idag fanns det ingenting för mig att göra och det gjorde mig ganska rastlös.. är fortfarande riktigt rastlös. Vet inte om jag ska stanna eller åka vidare. Det visar sig nog dock.
Men ett tecken är nog att det här stället börjar irritera mig lite.
~Jag fasar hela dagarna för att sova med kackerlackorna på nätterna. Och nånting väldigt konstigt stack mig just när jag skrev det här och hela mitt finger svider (jag är lite trött på djungelns kryp).
~Allt jag äger är fullt av mögel och det är helt sant. Min väska har svarta mögelprickar, mina kläder och precis allt annat som madrasser och handdukar stinker. T.om. mitt pass har mögel i sig. Kameror och mobiler är i risk och allt kan förstöras av fukten..
~Den andra ägaren av hotellet har återvänt och han är ganska otrevlig. Den typen av chef som får dig att jobba för att du känner dig kontrollerad och tvingad. Till skillnad från den första ägaren (de är två) som är världens trevligaste kille.

Men tack mamma för att du får mig att tänka lite längre när nånting känns otrevligt. Alla mejl inspirerar mig lite grann, varje gång jag äcklas av kryp i madrassen, irriteras av icke fungerande spis eller vattenkranar tänker jag bara på hur jag ändå hellre är här än hemma och lever mitt normala liv. Eller pluggar i ett finskt universitet. Det här är mycket bättre.

Likes

Comments

Hittils har det inte funnits plats för mig i volontärhusets sängar så har fått sova i vanlig sovsal med andra gäster. Hörde från dom andra nya att rummet för volontärer var hemskt och en efter en försökte dom hitta nya, kreativa sovplatser... Nu har jag fått mig en säng i volontärrummet efter att en vattenskada fixats och ja... det ser "fint" ut.
Jag har redan vant mig vid att ha en del enorma krabbor och spindlar bredvid mitt ansikte när jag sover. Vi är i djungeln, det är så det är. Men mängden kryp i detta rum är otroligt... Och kackerlackorna är de jag tycker om minst. När jag fick veta att jag skulle sova här gick jag in, och utan att ha sett en enda kackerlacka i hela mitt liv förut såg jag tiotals; på sängarna, väggarna, kläderna. För att inte tala om alla andra sorters insekter.
Snackat med lite folk om det och just nu är det bara två andra tjejer som gått med på att sova kvar där och dom är helt okej med det. "Kackerlackorna kryper på dig på natten hela tiden så du vänjer dig. Det är inte så farligt. Förutom om den här och den här sortens insekt biter dig, då blir du sjuk. Men kackerlackorna är okej."
Samtidigt kan min kanadensiska vän inte sova här, han fixar det inte. OCH HAN HAR SOVIT PÅ EN PLANKA I NICARAGUA I EN MÅNAD.
Den vimsiga hippiedamen som också volontärarbetar här hittar också nya sovplatser lite här och var.
Så de senaste nätterna har jag och kanadensarn försökt hitta alternativa sovplatser som soffor, hängmattor när det inte regnar och sängar i en förfallen sovsal.

Men jag vill ha en riktig säng som jag alltid kan sova i så nu står jag för ett dilemma. Är jag alldeles för pryd då jag inte vill sova med kackerlackor och smuts och mögel och gudvetvadförinsekter, och borde jag helt enkelt lära mig?
Eller. Ska jag köpa en hängmatta eller nåt nånstansifrån och hänga upp den varje dag och sova i den? Under tak helst då det regnar varje natt.
För palmar är ett uunderbart ställe, men gud så smutsigt. Och naturen går inte att bli av med. Vi lever i djungeln.
Råd uppskattas.

Likes

Comments