Vita moln

Det åskade igår. Spöregn och muller.
Staden låg blöt efteråt. Jag torkar ut.
Träden blev gråa i mörkret. Jag är svartvit i tankarna.
Jag ser inte mig själv i pusslets motiv.

Staden är täckt av moln. Vita moln.
Tomheten är ihålig.

Jag vaknar och går upp och går och lägger mig och somnar igen.
Vaknar några timmar senare. Det var den förmiddagen.

Jag kan ligga ner, konsumeras. Inget händer mig ändå.
Kriget har tystnat i mig. De kanske ser mig som lugnare.
Jag har kapitulerat. De kanske ser framsteg hos mig.
Jag är bara åskådare nu.
Vad som händer är vad som händer.
Varken mer, varken mindre.
Samtidigt är jag överengagerad.
Söker total kontroll.
En maktlös tillvaro för vården sviker igen.
Anhörighetskris.

Vill dö. Varför? För att jag alltid ramlar ner igen.
Vill leva. Varför? För att jag alltid tar mig upp igen.

Gillar

Kommentarer