Villkorad frihet

Jag saknar vågor i mitt skal. Jag saknar eldar under huden. Jag är gammal och trött. De skrattar åt känslan, säger du är ung. De säger att jag har varit med om mycket. De pratar om hjärnan, om hur den inte fungerat, om hur den aldrig blivit bra, om hur den spelat spratt efter spratt. Du har kraschat för många gånger. Det har de alldeles rätt i. Bergväggen kan jag utan och innan nu. Det platta fallet är alltför bekant. Nu är det annorlunda. Nu ska göras om, göras rätt. Jag har gråtit tre gånger på några veckor nu. Två hos terapeuten och en på balkongen. I övrigt är jag så gott som uttorkad, så det kan väl kallas framsteg.

Jag skrev som bäst när allt var blödande i mig. Nu pillar jag upp skorpor som stelnar snabbt igen. Skrapar på ytor och gräver gropar jag undviker att falla i. Så vad är det för vits med att gräva dem? Om jag fyller dem med vatten kanske jag kan lära mig att simma.

Jag ville rädda världen. Istället räddar jag mig själv från den, gömmer mig själv för den, gömmer världen i stängda fickor. Ge mig nål och tråd och jag kan skapa färgglada broderier, men aldrig fästa tråden. Den löses upp med mig. När röda trådar börjar träda fram slår jag knut på mig själv. Jag är ett garnnystan i jakt på stabilitet. Jag vet vad som finns, som är lätt att hålla fast vid när universum rasar eller flyter, fortsätter utan mig

Och jag vänder blicken. Hon bad mig vända blicken inåt men jag når aldrig hela vägen, fastnar på vägen, konturer i vägen. Jag tror att de kan rita mig, att jag kan få plats mellan streck. Hon uppmuntrade nyfikenhet när tänkte på döden. Nu är jag fri. Fri att leva, fri att dö. Men bara om jag lovar att låta bli.

Gillar

Kommentarer

Shining
Shining,