Vilja leva, vilja dö 

”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.” Jag har läst det, tänkt det, trott det. Har alltid försökt hålla mig lite vid sidan om, aldrig kastat mig ut och vågat vara mitt i. Tills allt totalvände. Jag vet inte vad, när, hur men jag började vilja leva, vilja känna, vilja vara med. Och jag försökte. Sökte toppar mellan dalarna. Skratta gråta flyga falla. Egentligen är det inte avsaknad av vilja. Tvärtom. Jag vill så mycket. Problemet är att jag sällan lyckas. Att jag aldrig lyckas hålla fast vid det liv som periodvis glöder i och runtomkring mig. Jag påbörjar, försöker, tappar taget och ramlar ner igen. Allt går ett tag men inte längre än så. Studier, sjukskriven, psyk. Jobb, sjukskriven, psyk. Levande, döende, psyk. Om och om igen. Jag har påbörjat så mycket men sedan drunknat i mina egna känslor. Sprungit, snubblat, fallit.

Nu har det blivit tystare igen, sedan jag kom till sjukhuset har allt börjat släckas ned. Jag gråter inte här och jag bryr mig mindre och mindre om hur det kommer att gå. Det känns inte längre lika bottenlöst i mig, existensen har ändå börjat få någon slags grund. Ändå förstår jag inte hur jag ska orka överleva det här.

Men det handlar egentligen inte om att jag inte vill leva. Tvärtom. Jag vill leva så mycket att jag vill dö.

Gillar

Kommentarer