Utskriven

Utskriven. Jag är redo. Jag måste ha blivit redo. Det måste gå nu. Jag har inget val. Det gör ont att inte träffa viss personal på avdelningen mer. Precis som det gör ont att aldrig träffa personalen på behandlingshemmet igen. Det är för mycket separationer nu. Jag tror jag behöver gråta över det. Du är extra allt, har det sagts till mig. Jag kan förstå vad de menar men samtidigt inte alls. Det är ju mitt normala. Det vardagliga, det som är standard. Men jag har ju fått en diagnos för det. För separationsångesten och extra-alltet. Det är svårt att veta vad som är jag med den och vad som är jag utan den. Men det kanske inte behövs.

Det är slut på den sjuka tomheten nu. Det sjuka färglösa. Inga fler beiga draperier. Ingen mer utsikt över en byggarbetsplats med ett bygge som skulle vara klart för länge sedan. Ingen mer kyrkogård utanför fönstret. Inga fler röda brickor med torra mackor och minismörpaket. Inga fler digestivekex, vaniljrån och smaklösa rån till blaskigt kaffe. Ingen mer medicinutdelning. Inga fler ”kan jag få min behovsmedicin?” Inte längre alla tillhörigheter ihoptryckta på en säng och ett nattduksbord. Ingen sjukhusmat. Inga nattsköterskor. Inga vita kläder mer. Inga larmknappar. Inga fastskruvade speglar som hör hemma på lustiga huset. Ingen mer rädsla för att någon ska komma in när en byter om. Inga låsta duschar utan duschdraperi mer. Inga pappershanddukar, ingen doftfri tvål. Inget mer ”får jag ladda?” eller ”vill du släppa ut mig?” Inga fler ringande pip i korridoren. Inga strikt tidsbegränsade promenader. Inga låsta dörrar som jag inte kan låsa upp.

De släppte ut mig, sa hejdå en sista gång. Önskade mig lycka till. Dörren slog igen bakom mig när jag var påväg ut i hisshallen. Jag vände mig om och tog kort. Sen gick jag därifrån, för att aldrig mer komma tillbaka. Jag hoppas verkligen att jag aldrig mer ska tillbaka. Sedan hem. Hemma. Hem. Det smakar lustigt. Det är fullt av nygamla innebörder. Diska, städa, laga mat, tvätta. Promenader, fria promenader. Precis när, var jag vill. Trötthet av att faktiskt göra något. Sjukhuströttheten är så uttröttande. Den där av att göra ingenting. Jag längtar efter en trötthet som går att sova bort. En tristess som går att bota. En tillvaro där inte allt är ett vakuum. Där det faktiskt är i rörelse. Jag måste börja röra mig nu. Komma framåt nu. Det har stått still alldeles för länge. Jag har suttit för många timmar i en sjukhussäng. Men jag är fri nu. Jag är faktiskt helt jävla fri nu.

  • Psyk

Gillar

Kommentarer

Astrid,

Sååå jävla underbart HEJA HEJA HEJA DIG!!! Du klara det! Du är fri! Vårda den friheten. Förlora den inte igen! Jag tror på dig!

spontandansa.blogspot.com
Annarsvorejagintejag
Annarsvorejagintejag,

Åh TACK tack tack!!!

nouw.com/annarsvorejagintejag
VardagsBorderline
VardagsBorderline,

Grattis!! Gud vad skönt för dig hoppas att allt blir lite bättre nu!

nouw.com/vardagsborderline
Annarsvorejagintejag
Annarsvorejagintejag,

Tack så mycket! Jag hoppas det, har mycket planerat stöd och så, så förhoppningsvis!

nouw.com/annarsvorejagintejag
Shining
Shining,

Så skönt.

Maten och fikat och kaffet är ju likadan över hela landet antar jag. Usch!

Hoppas att du har en planering nu så du inte blir helt lämnad bara hemma även om det är skönt. Så svårt med ombytet efter lång tid inlagd.

Hoppfull kram ❤

nouw.com/shining
Annarsvorejagintejag
Annarsvorejagintejag,

Ja, det är det nog. Jag har mycket stöd från öppenvården och boendestöd samt ska till ett ställe nästa vecka som verka ha lite aktiviteter och så, så det ska nog lösa sig på något sätt. Väntar fortfarande på aktivitet via LSS men det tar tid. Känns i alla fall väldigt skönt att vara hemma nu. Kram❤

nouw.com/annarsvorejagintejag