Tiden flyter ihop

Tiden som flyter ihop med i våras. Mellanrum, splitter, sköra trådar som återigen gått av. Det är svårt att hålla ihop i ett dubbelrum på psyk. Men det syns inte. Implosioner och inre ångest. Yttre lugn. Det sover en människa i min säng, en person bland mina lakan. Jaget är på flykt som vanligt. Ibland, när det gör för ont, då låtsas jag att jag inte finns på riktigt. Men på handleden sitter ett blått ID-armband. Det förankrar verkligheten i mig.

Våren var förjävlig men inte förgäves. Den gav mig en förklarande diagnos, den ledde till slut fram till hjälp. Till slut blev det höst och jag började leva ett liv jag orkade vara med i. Jag gick istället för att springa. Jag och sjukdomen var inte längre ett med varandra. Jag hade en tillvaro att vakna till. Jag gav allt en sista chans och den visade sig vara värd det. Platsen mötte mig, såg mig, nådde mig. Jag blev människa igen.Vågade lita på. Öppna mig för. Jag började känna mina egna känslor. Glöden blev till eld igen.

Höst till vinter men det skulle lika gärna kunna vara april. Året med ett ord: surrealistiskt. Tiden har slagit knut på sig själv, mina röda trådar har slitits sönder. Kalendern säger december och klockan att det inte är natt. Så jag är inte kvar, jag är tydligen här igen. Allt är likadant. Samma rygg på samma avdelning men mot en annan ljusblå vägg. Samma personal i vita kläder. Samma smaklösa mat. Samma mediciner. Samma ofrihet.

Och det värsta är inte längre ångesten, inte heller att hela min värld är i gråskalor. Det värsta är att jag har vant mig vid det.

  • Psyk

Gillar

Kommentarer