Skrattet

Varför skrattar du? För att jag blir obekväm. För att jag inte orkar låta bli. För att det har varat så länge nu. Det är inte roligt men jag skrattar till ändå. Eller fnissar. Eller asgarvar högt och tydligt. Eller så är det just det, roligt. Så jävla mörkt att det inte kan bli annat än komiskt. Döden och depressionen, ångesten och instabiliteten, oförmågan att leva blir min största humorkälla. Det kommer gå åt helvete för dig, sa en vän, och trots att det blev till sanning var det hysteriskt roligt där och då. Vi skrattar åt och med. Till och från. Humorn är en mötesplats och en stor del av mitt överlevnadskit.

Det är absurt att leva med psykisk ohälsa. Med en hjärna som hittar på tankar ingen riktigt verkar förstå sig på. Samtidigt är det logiskt utifrån våra egna perspektiv, som en psykolog en gång sa. Det är en hårfin gräns mellan att skratta bort allvaret, förminska, förneka, och att skratta konstruktivt. Jag gör båda delarna. Det är svårt att ta allvaret på allvar när det är så jävla mycket allvar.

Men det har räddat mig. Otaligt många gånger har det räddat mig. Att få ut känslor, att få frigöra, att få uttrycka i skratt när det är för sorgligt för att gråta. Lyckokickar och djupa fall. Jag lyssnar på musik, relaterar till texten.”Livet som människor, det var ingenting för oss.” Men så är jag just det, människa. Högst verklig, alldeles vid liv. Trots att jag inte alltid vill. Men så blev det, så förblir det. Så jag skrattar på ändå.

Gillar

Kommentarer