Skog 

Har väl fastnat. Läkarjävlarna. Mobila teamet ringer, undrar hur det är. Hanterbart. Kan du ringa psykakuten om det blir för jobbigt? Det kan jag inte. Det skulle jag inte våga. Aldrig igen. De förstår det. Bekräftar. Det märks att de hört det förut. Många gånger förut. Jag vill skrika och gråta över det. Att det inte är ovanligt. Att jag inte är ensam om att inte våga. Inte på grund av det ovissa, det främmande skrämmande, utan tvärtom. För att jag vet. Vi vet. Fått reda på det för många gånger. Det gör för ont. Känslan. Krävande. Jobbig. Överdriven. Vad gör du här? Vad är det för fel på dig då? Vad är det som är så akut?!

Men det är bättre nu. Idag. Skog och luft som inga kala väggar stjäl. Steg precis vart jag vill. Utan människor. Jag älskar platser utan människor. Mestadels för könsidentiteten. Felkönandet. Rädslan för att bli tittad på men inte alls sedd. Bär ständig panik över väntetiden på mastektomi, men i en skog utan människor lättar det lite. När jag är känslor mer än kropp. När jag får ta in, uppleva. Bär ändå en liten pridepin för att bekräfta mig själv. Det blir enklare så. Färger som blivit så stora, så mycket hem. Det blårosavita och regnbågen. Trygghet.

Gillar

Kommentarer

Shining
Shining,

❤Klart att du ska bära den. Alltid.

Trött på den här jävla dömande världen. Att människor är så små inombords att de måste dela in dig i ett fast kön säger mer om dem än dig. Kram

nouw.com/shining
Annarsvorejagintejag
Annarsvorejagintejag,

Tack! Det hjälper att höra det ❤️ kram

nouw.com/annarsvorejagintejag