Sista kvällen på psyk

Sista kvällen med utsikt över byggarbetsplats och en kyrkårgård. Sista natten mellan landstingslakan. Imorgon utskrivning. Hem på heltid. Slippa rumskompisar, sjukhusmat, understimulans. Slippa den klaustrofobiska känslan av att vara inlåst. Slippa det onyanserade vita. Det platta, det tomma, det intetsägande. Det räcker med tomheten inuti. Resten får gärna vara fullt av färg. Ångesten gräver. Tar stora jävla tag i bröstkorgen. Vrider runt. Jag vill inte jag vill inte jag vill inte. Vad? Jag vet inte, vet bara att jag inte vill. Känslan skriker det. Aldrig närvara. Alltid bara fly.

Men jag bär hellre helvetesångesten hemma än på psyk. Nu när jag börjar klara av att faktiskt bära den. Jag behöver inte längre låsta dörrar för att hålla mig vid liv. Jag behöver inte längre att någon annan bär ansvaret över min överlevnad. Jag behöver börja bära mig själv. Igen. Som så många gånger förut. Det brukar gå ett tag. Det måste gå längre denna gång. Alla är överens om det. Att det inte kan fortsätta som vanligt. Att jag måste vidare, ta mig ur den destruktiva cykeln. Gasa, tvärbromsa, krascha. Gasa, tvärbromsa, krascha. Jag brukar börja plugga eller söka jobb nu. Den här gången får jag inte göra det.

Jag hatar ordet långsiktighet för det är just det jag behöver lära mig men omöjligt verkar kunna. Allt ska hända och allt ska hända nu. Jag måste ha kommit så extremt mycket längre än jag har. Jag måste ha klarat av trots att det inte har hänt. Ha kommit någonstans. ”Någonstans.” Fy fan vilket ord. Men för mig är det psykiatrin. Måste ha gjort så mycket mer än jag har. Vara på rätt sida. Bära vårdarrollen, inte vara patient längre. Möjligtvis få lov att vara både och. Jag har alltid velat vara den som hjälper, särskilt när jag är den som behöver hjälp. Jag ligger så långt efter i mitt egenplanerade livsschema. Det är därför det måste gå så jävla fort när det väl händer något. Men det händer ju aldrig. Och det lilla som händer håller inte. Inte ens det.

Det är svårt att acceptera att jag faktiskt blir påverkad av det sjuka i mig. Att jag inte bara mår dåligt men kan ignorera, förtränga, trycka undan det. Att alla år av förnekelse faktiskt tar ut sin rätt nu. Resulterar i sjukskrivning efter sjukskrivning, inläggning efter inläggning. Ska det någonsin sluta vara såhär måste jag tillåta mig att tänka om, att tänka lite lägre, sänka blicken, kraven, förväntningarna. Det är det värsta. Du har så höga krav på dig själv, säger de. Jag vill ju bara leva friskt, trots att jag är sjuk. Jag vill ju bara orka allt trots att jag knappt orkar någonting.

Behandlingshemmet blev ett försök att börja långsamt igen. Det hade varit en sådan mjuk, hanterbar övergång till ett liv jag själv vill bygga om jag hade fått vara kvar ett tag till. Det var onödigt att springa där för du kom ingenstans med det. Tvärtom. Alla framsteg började med acceptans. Det är enklare att läka när hela omgivningen applåderar självinsikt och inte prestation. När ett ”bra jobbat” handlar om användandet av ångeststrategier. När ingen värderade antal jobbtimmar eller studiepoäng högst. Det var en skyddad värld men skyddad precis på det sätt jag behövde just då, skulle behöva just nu. Där fanns utrymme att växa i kronologisk ordning. Inifrån och ut.

Men nu ska jag hem. Hitta nya vägar till någonting annat än döden. Hålla ut. Andas.


Gillar

Kommentarer

Shining
Shining,

Först grattis eller vad man ska säga, till utskrivning.

Sen låter resten av det du skriver som det enda möjliga. Acceptera begränsningarna. Lättare sagt än gjort.

Känns bra att läsa att du ska få komma ut nu. Äntligen.

Skulle bara vilja påminna dig om att du är inte så efter som du tror. Du är ung för fan. Jag vet ju att det inte känns så men du är det och du har massor av år att acceptera och sen få en bra framtid.

Styrkekram för hemkomst❤🎂

nouw.com/shining
Annarsvorejagintejag
Annarsvorejagintejag,
Tack så mycket! Kram ❤
nouw.com/annarsvorejagintejag