Rör mig hemåt

Ett drygt dygn hemma. Hanterbart. Trött, skönt, mörkt. Stort, smått. Ljust, lugnt. Första natten ensam hemma på fem månader. Förvånansvärt naturlig känsla. Som om det var nyligen sist. Men det är ju ändå hemma, jag kom ju ändå hem. Mycket tack vare möblerna. Att de är mina. Inte sjukhusmöbler eller IKEAvita behandlingshemsmöbler. Tänd mysbelysning och nedsläckta taklampor. Musik ur högtalare. Fåtöljen. Tavlorna från släkten. Vardagsrummet. Sovrummet. Hallen. Jag trivs ju. Jag trivs ju verkligen. Det är ju just här jag ska vara, leva, bo. Men det svåra är väl allt runtomkring. Och allting mitt i. Inuti.

På sjukhuset. Också naturligt, men på ett sätt som skaver. Det ska inte vara så. Jag ska inte ha spenderat lika stor del av det senaste året på ett sjukhus som hemma. Grunden, utgångspunkten, ska inte vara här. Jag sitter på mitt eget påslakan på mitt eget tyngdtäcke och ser på ett eget pussel och har julkort från mina egna nära i sänghyllan, men allt är på fel plats. Jag var rädd att längta hem även hemma. Längta bort. Jag kunde ändå vara där. I lägenheten. Jag sprang ingenstans.

Upplevelsen kommer fram i form av ofullständiga formuleringar. Det är svårt att skriva om. Gränslandet mellan det som dödar och det som ger liv. Om att stå ut. Om jaget mitt i allt. Jag vill inte leva än, men jag vill åtminstone inte längre bara dö. I våras bad jag ofta om att få dö. Du kan ju inte ge upp nu, när du kommit såhär långt, sa en personal. Och nu har det gått ganska många månader till. Och jag kan ju åtminstone inte kommit kortare än då.



  • Psyk

Gillar

Kommentarer