Promenad 

Promenad med personal från öppenvården. Solsken. Vind. Rörelse. Färger. Ljud. Allt så mycket starkare, på mindre än två veckor. Miljön här är så intetsägande att världen utanför blir överväldigande. Tänk att den finns där ute, fortsätter där ute, bara är där ute. Bara två entrédörrar bort. En oändlig sträcka dit. Att en promenad genom stan kan vara så mycket.

Luften var ren där ute. Den var inte förorenad, syrelös. Den var inte utsugen av beiga tunga draperier och ljusblåa landstingslakan. Region Skåne stod inte stämplat över staden. Inga nycklar höll mig fast. Jag kunde gå vilken väg jag ville. Bland trappsteg i en park kunde jag andas. Nu är jag tillbaka. Till apatin, till ingentinget. Till tristess som gör mig sämre. Sjukare.

Nu lyser gatlyktor och lägenhetsfönster och jag är i min bubbla. Men jag fick se världen genom något annat än ett fönster som inte går att öppna. Jag fick vara en del av den. En del av alla intryck, en del av en massa, en del av verkligheten. Och jag vill fortsätta vara det. Jag vill bli en del av världen igen.

Gillar

Kommentarer