Pausar

Vilar. Deltar. Andas in. Finns. Sover. Vaknar. Andas ut. I ett rum i ett hus i ett landskap jag aldrig bott i. Semester från vårdvardagen. Jag är något mer än bara patient. Sol, sol, störtskur. Intensiva intryck, lågmälda tankar. Fotar, går, försöker ta in omgivningen. Myggor som stör. En stökig resväska. Ångestdämpande tabletter, lugnande natur.

Igår för ett år sedan blev jag utskriven efter nästan fyra månader på psyk. Jag åkte hit då med. Minns inte känslorna, minns inte tankarna, minns inte upplevelsen av att äntligen, äntligen vara fri. Men fri blev jag. Fri fick jag förbli. I några månader. Juni till november. In igen och ut drygt två månader senare. Fri igen. Fri ett tag. Frihetsberövad, in två veckor och sedan ut. Ut- och invänd. Jag har klarat mig ett bra tag nu. Jag är inte längre nära att dö.

Det åskar. Mullret förflyttar sig, rör sig mellan insida och utsida. Blixtrar till. Bjuder in väntan på smällen. Den kommer alltid. Smällen. Jag flyger och landar fel igen. En jordglob, två fåtöljer och ett kaos att trivas i. Det förbereds. Det genomförs. Det är dags, deltagandet. I väntan på en dörrknackning. Jag hör alla ord. Jag är här. En vaken vila och en sovande hjärnkapacitet.

Det får vara. Bli. Just nu: jag överlever vad som helst. Medicinering i olika färger, former. Fabrikstillverkade och naturliga. Små piller och stora träd. Med en kamera i handen blir verkligheten ännu vackrare. Är varken hemma eller borta. Längtar inte hem. Inte till lägenheten och inte till känslan jag ständigt jagar. Platsen ger mer utrymme än den lilla uppväxtorten någonsin gjort. Jag kvävs inte här. Jag är inte hemma, men jag kan pausa här. Inte förstelna. Inte stå still. En paus i rörelse. Skog och sol och moln i alla nyanser. Regn och åska. Sprickor i vädret. En sjö. Det är bara att hoppa i. Det var en främling som sa det. Jag gjorde det ändå.

Söker meningar men bygger bara torn med ord. Stapplar dem på varandra, stapplar själv omkring i träskor. Gränser. Mot barn, mot vuxna, mot andra människor. Och sig själv. Hur djupt får en gräva? Hur nära varandra får det inre ligga? Det går inte att ta på inälvor. Men självskador. De blir synliga, tydliga. Obekvämt. Obehagligt. Det får räcka så. Det har sneglats och glotts men ingen har sprungit fram till mig på stan och frågat om jag får hjälp för det där. Kanske har jag haft tur. Kanske inte. Men allt det där är avlägset nu. Inte i tid men i känsla.

Andas in andas ut orkar jag så orkar du. Jag andas in, andas ut, vi orkar och orkar lite till.

Gillar

Kommentarer