Konstruktivt 

Vill du vara kvar eller inte? Eh… alltså måndagar kommer jag inte kunna på grund av den andra terapin… Men då kan vi byta dagar? Ja… eller… kanske att jag kan komma bara på fredagar? Det blir rätt mycket ändå… Det går bra! Så du vill vara kvar? Ja… Välkommen!

Typ så. Jag minns inte exakt. Det gör jag ju aldrig. Sen kom ångesten och gjorde mig sällskap resten av timmarna. Varför sa jag ja? För att jag inte vågade något annat, såklart. Stå upp för mig själv, vad är det? Imorgon ska vi ha det officiella mötet så varför var hon tvungen att fråga mig innan? Men jag har ändrat mig. Eller, jag har lyssnat på mig själv. Det blir inte bra. Det ger mig ingenting. Och skriva kan jag göra lite varsomhelst.

Det ska vara för din skull, säger de. Och det ska det ju. Men det känns så fel. Det är så svårt att hitta rätt när allt jag egentligen vill är att plugga så att jag kan börja jobba inom psykiatrin. Ge tillbaka. Nu nu nu men helst igår. Men jag måste acceptera att jag inte kan, inte nu. Men sen, säger de. Sen kommer du kunna. Men jävlar vad jag måste komma kunna för att kompensera för allt jag inte kan nu. För varje hjälpsam tanke kommer en prestationsångesttanke. De försöker ta utrymmet från varandra. Döden är alltid ett lugnare alternativ.

Men jag är rädd. För att förlora vänner och för att förlora förståndet. Ibland hatar jag döden för att den är så lättillgänglig. Att den över huvud taget är möjlig att vända sig till. Suicidtankar är de enklaste och svåraste tankarna jag någonsin haft. En trygghet som inget annat kan mäta sig med, en fara som inget kan komma i närheten av. En tröst, som terapeuten säger. En jävligt riskabel en. Det är märkligt att själv vara suicidal och samtidigt leva nära någon som också är det. Jag vill dö och jag fattar att du vill det men jag förstår också att du behöver leva och du förstår att jag behöver det men det är så svårt att se det ändå. Vi stöttar varandra i ett alldeles eget universum. Bär inifrån- och utifrånperspektivet på samma gång.

Jag är nästan fascinerad över möjligheten till en icke-destruktiv relation trots kaoset inuti. Att mötas i ett svart hål men inte sluka, istället bli konstruktiva för varandra. 65 mil och ett telefonsamtal bort. Behandlingshemmet gav någonting mer än bara det som var under tiden där. Henne och tron på att det finns hjälp som hjälper. Jag har nog hittat den nu, får den nu. Det är spännande och skrämmande och skönt och skräckinjagande. Det läskigaste är att på riktigt leta efter sig själv. Var tog jag vägen men framförallt, när var det jag försvann? Svaret är motbjudande. Jag var ett barn som inte klarade av att växa upp på rätt sätt. Så jag blev ätstörd och suicidal och sedan dess har det mesta blivit en bidragande orsak till det olösta kaoset. Men också, det andra. De djupa djupa relationerna. Allt- eller ingetegenskapen?

Just nu vill jag närmare allt men orkar närmare inget. Mitt värsta är inte att vilja dö, det är detta. Att se hela världen och vilja kasta sig in i den men inte kunna. Inte orka. Inte veta hur en gör. Utanförskapet har varit nästintill en självklarhet, jag har inte förväntat mig annat. Autismdiagnosen kanske förklarar det. Jag vill sällan dö för att jag inte vill leva, men ofta för att jag vill leva så mycket att jag inte står ut med vetskapen om att jag inte gör det. Jag är så trött på att bara överleva.

Det är hon också. Vi säger till varandra, gång på gång, att vi inte får dö än. Vi behöver höra det. Det är så lätt att tappa taget, att stänga ute, att glömma bort. Döva, söva. Allt för att slippa känna. Men vad är det egentligen som gör så ont? Jag har ingen jävla aning, och jag försöker lära mig leva med det.

Gillar

Kommentarer

Shining
Shining,