Kanske andas lite 

Skriv om det. Det vackra, det härliga. För så var det. Vackert. Härligt. Ett lugn och ett liv på samma gång. Stora hagar med högt gräs och hästar i viloläge. Skriv om hur det kändes. Typ… bra? Jag tar in, jag känner, men jag kan inte sätta ord på det. Upplevelsen. Det är märkligt med andrum mitt i kaoset. Jag älskar naturen och jag undrar varför jag glömmer bort det varje gång jag inte är där. Jag andades men ångesten stod redo i hallen så fort jag kom in, hem. Har det blivit ångestväggar ändå, det som skulle vara trygghet, frihet? Jag vill inte tro det. Ibland längtar jag ingen annanstans än hit. Ibland längtar jag ingen annanstans än bort. I gymnasiestaden blev det så. Ångesten fastnade i väggarna, sipprade konstant men ostadigt ut. Här är det mycket finare, här är jag mycket friare. Också. Samtidigt som jag inte är det.

Och kanske är det jämförelsen. Gröna öppna vyer mot vita väggar. Visserligen mina vita väggar, fria vita väggar, men ändå, vita väggar. Men det fanns hästar och hundar och höns och jag ska vara där på måndagar. Kanske andas lite. Det kändes så. Som att det fanns möjlighet till det. Inte en flykt från men ett tillägg i en vardag som så småningom kanske blir meningsfull. Nu är den det inte. Jag andas ändå. Fortsätter och fortsätter och ifrågasätter varför och fortsätter sedan lite till. Det finns anteckningsböcker i min lägenhet jag inte ens börjat skriva i. Så än kan det inte vara över.