Jakten på friskhet

Det vore så mycket enklare om den kunde prata. Säga: hej, hallå, här är jag igen. Du består för tillfället av 75% depressiva symptom och 25% grundpersonlighet. Den och den tanken är färgad av mig. Det och det perspektivet syns genom mina mörka glasögon.

Har sovit bort halva helgen men vet inte varför. Om jag börjar bli fysiskt sjuk eller bara mer deprimerad än vanligt. Ovanligt låg, omotiverad. Det har gått över sex veckor utan någon form av meningsfull sysselsättning nu. Rimlig reaktion, kanske. Allt rör sig kring psykiatri och det ger stöd men skapar en skev tillvaro. En utanför-livet-plats. Tänker mycket på sjukdom och friskhet. Begreppen, innebörden.

Jag läste en gång ”ingen väljer att bli sjuk men bara du kan välja att bli frisk.” Välformulerat och klokt men också kravfyllt. Ibland läggs för mycket fokus på att jaga just friskhet. Bocka av diagnoskriterier som inte längre uppfylls. Vara medicinfri. Ha tagit sig ut på andra sidan. Det finns så många berättelser om människor som klarat sig igenom helveten och sedan verkar klara vad som helst. Som var så sjuka och nu ses som så lyckade. Det finns för få berättelser om människor som bara överlever. Dag efter dag, år efter år. Som kanske tappat bort alla sina drömmar men andas vidare ändå. Överlever för småsaker som att se blommorna blomma en gång till, att höra den där låten en gång till, att känna solig utomhusluft en gång till.

Pessimismen. Tanken om att aldrig bli frisk. Men hur vet jag vad friskhet är? Svårt att föreställa mig, svårt att minnas, svårt att tro på när det inte finns i den nuvarande världsbilden. Det kanske kommer. Det gör det säkert. Jag vill inte vara deprimerad men det finns en trygghet i att ständigt ha döden som utväg. ”Like a glowing exit sign at a show that’s never been quite bad enough to make me want to leave.” (Neil Hilborn)

Acceptans. Just nu behövs den mer än friskheten. Att faktiskt ta in att jag inte kan leva som om jag vore frisk när jag är sjuk. Att faktiskt lära mig leva med det jag har här och nu. Att försöka utvecklas men samtidigt låta mig vila i detta nuet. Det svåraste för mig är inte att leva med suicidtankar och tomhet eller att drunkna i mina egna känslor. Det svåraste för mig är att acceptera begränsningarna. Att jag behöver anpassa mitt liv utifrån dem och inte tvinga mig till ett liv jag inte klarar av att leva. Det är en stor sorg. Det är en megadunderhelvetessorg. Och jag har inte sörjt det än. Kommer kanske inte kunna sörja det på länge. Men mitt mål just nu är inte att bli frisk, det är alldeles för diffust. Mitt mål är att klara av att leva ett liv värt att vakna för ändå. Att lära mig hantera diagnoser och symptom. Att lära mig förstå vad som är vad, vad som är jag. Och i bästa fall kunna acceptera det.

Gillar

Kommentarer

Shining
Shining,

Jag kommer in till dig och varenda jävla gång så är du träffsäker. I alla fall träffar du mig. Kan det vara så att hemmaverkligheten kommit ifatt och nu är det sköna av hemkomsten bytt mot samma vilja att fly igen? Fy fasen så fall vad jag känner den där jakten. In och ut på psyk som en pingpongboll. Inte vilja vara där. Hata stället. Tvång. Hem. Först lättnad. Sen återigen piss. Och så tillbaka igen på psyk.

Kan inte leva hemma och kan inte leva på psyk. Kan inte leva någonstans där det är stilla. För man springer från sig själv och så fort man står still en liten stund för länge så är man ifatt sig själv.

Och angående partiet om solskenshistorier är du helt i min linje med. Jag har aversion mot solskenshistorier. Mkt bättre mål för de allra flesta att sikta mot det du beskriver. Små glimtar här och där. Överlevnad och acceptans. Varför inte good enough-böcker mer frekventa? Jag efterlyser det. Av dig. När du är redo och om du vill. kram❤


nouw.com/shining
Shining
Shining,

Ah, förresten undrar jag om man inte jagar bort ens en ingång till ett friskare liv om man är så extremt fokuserad varje dag på att bli just frisk. Att man i den jakten jagar bort den också. Det är ju inte detsamma som att vara pessimist tycker jag. Återigen denna jävla acceptans i just denna timme och dag. Tror mer och mer på det som enda utväg ur en del tillstånd. Inte alla men just den här flykten som jag mer än väl känner igen mig i hos dig.

nouw.com/shining
Annarsvorejagintejag
Annarsvorejagintejag,

Dina kommentarer ger mig så mycket, tack tack tack! Det är nog precis så som du skriver för mig också. Att landa i att ha kommit hem betyder också att det blir verkligt och den där verkligheten flyr jag gärna från. Du beskriver det så klockrent. Jag tror också det, att en jagar bort den då med. Acceptansen, ja. Den lilla livsviktiga jäveln. Kram❤

nouw.com/annarsvorejagintejag