Innan jag dör 

Att vilja uppnå innan döden. Till för drömmar, väl? Jag har lagt ner dem nu. For now. Men de vägrar stanna i det undangömda. De poppar upp som gubben i lådan. Människorna jag träffar säger att jag kommer komma dit. Jag tänker att de inte har en aning om det. Ändå tror jag dem. Ändå kan jag inte låta bli att göra det. För det är ju viljan, glöden, hoppet. Att något så smärtsamt kan vara så viktigt. Jag vill aldrig bli inlagd igen för sjukhusmiljön skrämmer mig. Tomheten där är fruktansvärd. Ändå är jag beredd att satsa hela mitt liv på att komma dit igen. Få vita kläder och nycklar till tunga dörrar. Trots att jag är rädd för många av dem, de som bär vita kläder och nycklar till tunga dörrar.

Det mellanmänskliga. Jag skrattar med en vän. Jag skrattar och det gör mig levande och levande vill jag vara. Vi berättar hur det är för varandra. Det miserabla. Det komiska. Det eländiga. Det värdefulla. Vi möts i misären, gör komik av tragiken. Genuint. Hon var den första som lärde mig älska rimligt. Kärlek bortom beroende. Tillit och bekräftelse som bygger på en grund som finns på riktigt. Behöver inte drömma.

Orken. Att ha en vardag som inte dränerar. Att vakna utan att vilja somna direkt igen. Att se fram emot en morgondag. Livslustsstyrd, inte dödslängtansstyrd. Vilja vidare, vilja mer. Vilja stanna, orka vilja alls. Läsa. Jag vill orka läsa igen. Bli berörd och uppslukad. Rutiner. Orka ha rutiner igen. Morgon till kväll, en vardag med innehåll. Att hålla ihop. Att orka slippa psyk. Att inte ständigt splittras. Att kunna behålla, inte bara tappa allt. Att leva ett liv utan gasen i botten och bergväggar och sedan månader på marken. Att leva ett liv som går, fungerar, fortsätter.


Gillar

Kommentarer

Shining
Shining,

Blev glad av att läsa om din vänrelation. Ja, använd komiken i tragiken.

Räcker inte det som ork? Att du skrattat och pratat lite med en vän? Ta en bara så liten grej var dag och häng vid den. Jag försöker göra så. Inte alls alltid det funkar men inte tillbaka nu till psyk. Be om mer hjälp hemma i så fall. Om det inte handlar om liv och död dvs.

Tiden. Min läkare säger jämt att allt tar tid. Ge tid. Mer tid. Men om man har bråttom då? Ja, då går det inte.

Så att du vaknar och existerar och gör en liten sak var dag är mer än dugligt för dig. Maximalt är det. Kram❤

nouw.com/shining
Annarsvorejagintejag
Annarsvorejagintejag,

Ja, det har räddat mig många gånger.


Ibland räcker det absolut, ibland fastnar jag i någon slags isoleringsbubbla där allt annat slutar spela roll. Men nej, inget psyk mer. Får mycket stöd hemma och det hjälper mig tillräckligt för att klara mig. Är så stressad över tiden, men det är en av sakerna jag behöver lära mig för att orka, så jag försöker. Tack för dina fina ord. Kram❤

nouw.com/annarsvorejagintejag