Glöden

15 Maj 2020

Det blev faktiskt bättre denna gången med. Livet fick färg, blommorna slog ut, det blev vår under månader på psyk. Jag är inte klar, jag är inte färdig, och kanske är jag redo att fortsätta. En chans till. Jag ger livet en chans till. En sista chans. En absolut sista chans. Jag måste inte dö imorgon, jag måste inte dö idag. Jag får lov att stå ut en timme till. Skjuta upp döden. Hon sa det en gång: Skjut upp döden, skjut upp döden.

Det fastnade i mig. Döden finns alltid kvar. Döden kan inte försvinna. Det kommer alltid vara möjligt att välja döden. Så en dag till kan jag låta bli. Jag tror fortfarande att sjukdomen kommer vinna över mig, men ikväll, just ikväll, känner jag kärnan i mig. Känner jag glöden. Hur den kanske trots allt kan bli till eld igen.


15 December 2020

Sju månader senare. En sista chans och den var värd det. Ändå är jag tillbaka, är jag här. Där allting verkar sluta. Den kommer ligga precis på gränsen, tiden. Ett drygt halvår fri, ett knappt halvår inlåst. Om jag vetat hur det skulle bli skulle jag aldrig orkat. Hur många dagar av mitt liv som skulle bli totalt slöseri. Tid som bara går förbi, tid som inte når en. Hur många dagar vid fönster som inte går att öppna. På en balkong med suicidpreventivt galler. Utanför: en värld som aldrig har tid att stanna upp. Nedanför: en kyrkogård och byggarbeten som aldrig blir klara i tid.

Nu lyssnar jag på julmusik men dricker samma ljumma kaffe ur samma vita muggar av porslin. Här får vi ha porslin. Det ger ansvar eller destruktivitet. En papperslapp på nattduksbordet, numret till en advokat. Imorgon muntlig förhandling angående LPT. Det är svårt att ta in. Att jag har varit här i över en månad. Att jag lider av en allvarlig psykisk störning. Att jag är en fara för mig själv. Jag motsätter mig inte hjälp, men jag kan inte vara här. Jag behöver något annat. Något helt annat än det här. Men jag lär bli kvar. Lär få skjuta upp döden, en dag till. Och en dag till. Och en dag till.

Den där glöden blev till eld igen. Hösten tände en majbrasa i mig. Den har brunnit många gånger förr. Brunnit. Slocknat. Brunnit. Slocknat. Slocknat. Brunnit. Slocknat. Slocknat. Slocknat. Jag har slutat vara rädd för att tappa livet i mig. Det är ett tecken på att jag redan gjort det. Men jag måste tro på glöden, att den finns men bara gömmer sig för mig. Att den vilar i väntan på att glöda igen. Jag måste tro på elden. Att det trots allt kan bli eld igen.

  • Psyk

Gillar

Kommentarer