Fredag och döden

Sjuksköterskan kommer in med morgonmedicinen och frågar: hur gör vi för att ta oss igenom den här dagen? Vi skriver, lyssnar på musik och låtsas att vi är någon annanstans, svarar jag. Ute är det sol och på balkongen var det kallt. Jag var tvungen att ta en bild. Det brinnande gula mot det kalla hårda stålet.

Det är juldagen men också bara fredag. En vecka kvar till ett nytt år och jag trodde jag skulle vara död nu. I våras var jag övertygad om det. Det behöver ju pratas om, ändå är det så svårt. Formuleringarna vill inte bli till, de säger att de är alldeles för mörka. Men det är ju sant. Jag vill fortfarande dö. Jag drömmer fortfarande om att slippa vakna mer. Annars vore jag ju inte här.

Sjukdom. Det tog lång tid för mig att förstå att det handlar om sjukdom. Att mina suicidtankar är symptom, att mitt perspektiv är färgat av något som inte riktigt är jag, att det finns en skillnad mellan något friskt och sjukt. I början var det overkligt att bli kallad sjuk. Nu har jag vant mig. Men det är svårt att ta in vad det egentligen innebär. Jag äter mediciner och spenderar dagarna på ett sjukhus, men jag vet ändå inte vad i mig som är det sjuka. Var gränsen går. Hur jag delar på sjukdomen och mig.

Igår kväll fick jag en rumskompis. Det känns sorgligt att behöva bli inlagd på julafton. Vi överlevde gårdagen men jag tänker på de som inte gjorde det. Som inte hann hit i tid. Eller som blev hemskickade från psykakuten. Eller som inte ens orkade söka sig dit.

Jag tror inte att det är ett val, att en väljer att ta livet av sig. Jag tror att en inte orkar mer. Att en förlorar. Att sjukdomen vinner. Att hjärnan inte orkar mer, precis som när kroppen lägger av.


  • Psyk

Gillar

Kommentarer