Ett radbrutet 2020 (1)

Januari

orden

hur många ord har jag kvar

innan jag går under

i tystnad


min hjärna är en glappande lampa

en kontakt som snart går av


man ser på dina ögon när du mår bra

sa hon

och jag log

tackade och tog emot

och blundade



Februari

stress som blev till press som blev till syra

som frätte som dränkte som sköljde över

denna gången skulle allt fungera

till vilket pris som helst

en knapp månad

det gick för långt

jag gick och blev döende

till slut på avdelning 53


Mars

Aldrig mer. Jag sa: aldrig mer.

Vi grät över landstingslakan, hon och han och jag

mittemellan

Jag tappade orden den dagen

spillde ut dem

och de skar skärvor av helheter

Aldrig mer. Jag sa: aldrig mer.

Vi såg inte varandra i ögonen

(för det ska jag få en diagnos)

nu är jag inlåst

i vita metaforers händer

ligger mitt innehåll och darrar

Denna gången syns det utanpå.

De säger det

om och om igen:

det märks att det är värre

även om du är bra på att dölja det.

Jag omfamnar tystnaden

när jordbävningen börjar

de kan inte se hur jag skakar

våldsamma vibrationer

i sängen ligger jag och dör

alldeles stilla.


April

jag har vant mig vid

landstingslakan och

överfallslarm

i korridoren

jag har vant mig vid

slitna strumpor mot avtorkat golv

döda drömmar bakom ett draperi

som skiljer slitna själar åt

ibland hörs vi över gränserna

jag hör henne gråta

hon hör mig säga att jag vill dö

jag har vant mig

vid att höra mig säga

att jag vill dö


Maj

jag vill bli bättre

men är jag kapabel till

att må tillräckligt bra

för att det ska vara värt det?


tjugoförsta maj

det är snart juni

snart midsommar

snart vänder ljuset

blir mörkare igen

jag har slösat bort våren

i en sjukhuskorridor

har gått sovandes genom

väderomslag och blomster

i min bubbla har jag fastnat

under ett bolltäcke

och revor i min hud

jag har gömt mig

bland kaffekoppar och musik

tömt mig

i pennor och papper

jag sitter still

i en värld som inte är på riktigt

drömmer mig bort

till en plats där allt är overkligt

där allt finns och blir kvar

jag har ett huvud fyllt av synfel

en kropp fylld av skeva perspektiv

jag önskar att jag kunde ge dem liv

fylla tankarna med blommor

växa vackert in i mig

jag är för lite och för mycket

jag skaver och gör ont

har inget rum

att fylla med hopp

där är fullt

jag saknar utsikt

över logisk insikt


Juni

Jag ska inte fira midsommar på ett sjukhus.

På midsommar ska jag inte vara här.

Tacksam. Lättad. Nästan glad.

Jag skulle aldrig få uppleva en sommar igen.

I februari var det så. I mars och april. Jag skulle aldrig få uppleva en sommar igen.

Men jag överlevde och till slut kom juni.

Nu är det sommar och jag är på gränsen till levande.

Jag är i alla fall inte död.

Jag är trött och ledsen men jag är i alla fall inte död.

Och jag ska fira midsommar.

Jag ska fira att det kom en sommar till.

Jag ville vilja leva men jag ville bara dö.

Nu har det gått mer än fyra månader sedan det hände.

Jag blev utskriven innan fyra månader.

Nu pratar de om brister i vården och jag sitter tyst och lyssnar för jag orkar inget annat.

Orkar inte ta in vad som faktiskt har hänt.

Orkar inte ta in all tid jag förlorat.

All tid spenderad i en sjukhussäng.

All tid jag vandrat i korridoren på avdelning 53.

All tid jag hållits inlåst.

Jag sover inte längre mellan landstingslakan.

Jag dog inte den här gången heller.

Jag kan säga det nu.

Jag dog inte den här gången heller.


Gillar

Kommentarer