En hel jävla blomsteräng

Aj. Oj, förlåt. Var träffade det? I bröstkorgen. De menar inget illa. Jag lovar, de menar inget illa. De förstår bara inte. Upprepa det. De förstår bara inte. Vikten. Betydelsen. Rätta, berätta. Hur många gömställen har du nu? Släpp ut mig, släpp ut mig. Ett nytt omslagsfoto på Facebook. En bild på ett broderi med texten ”hen” och en liten flagga med transfärgerna. Tydligt. Men de som skiter i skiter väl i ändå.

Spellistor med queer musik, inkluderande facebookgrupper, en prideflagga på balkongen. Ibland räcker det. Jag finns. Upprepa. Jag finns jag finns jag finns på riktigt. Från balkongen kan jag se dem. De går förbi på gatan, de väntar på bussen, de tänder lampan i huset mitt emot. De som hör till, är en del av, får vara med. Jag är inte ensam men utstött i tystnad. Jag knuffas från sida till sida i fraser som upprepas gång på gång. Mina damer och herrar. Alla, både män och kvinnor. Vägskäl med valomöjligheter. Herr- och damavdelningar. Offentliga toaletter. Det går att fortsätta ett tag till.

Kan du inte berätta lite, hur är det att vara trans? Inget särskilt, men också allt, precis allt. Det sitter i hjärnan men it’s not all in my head. Det är det viktigaste jag har, det sköraste, det mjukaste, det största. Gör det inte till hela din identitet men det är ni som gör det. Det är ni som gör att vi måste skrika och det är ni som gör att vi ibland tystnar av utmattning. Vissnar. Vi dränks i försöken att vara en del av. Eller torkar ut i behovet av att inte vara det. Vi är ingen vackert hopsatt blombukett i dyrbar vas men vi är ta mig fan en hel jävla blomsteräng. Maskrosor, kanske.

Tyst, tyst. Det kommer aldrig tystna. Skriket. Budskapet ska nå varenda en. Jag föredrar att viska fram det, men det flyger så lätt förbi då. Det är enklare att ducka när verkligheten kommer flygande med krav. Det är nytt. Jag är gammal. Ovan. Det är svårt att lära gamla hundar sitta, höhö. Men det är svårt att leva med en blödande bröstkorg också. Jag trampar försiktigt. Det klampar bara på. Självhatet får bra grogrund i en värld där inte ens själva existensen är en självklarhet.

Det borde vara en självklarhet. Hon säger det, hon som förstår. Det borde vara en självklarhet, säger hon. Och hon har rätt i det. Och så är det inte mycket mer med det.

  • Trans

Gillar

Kommentarer