Diagnosen

Min tillvaro var ett pussel utan färdigt motiv. I våras fick jag en hög bitar jag inte sett förut. En diagnos som ramar in min tillvaro. En livslång diagnos jag alltid haft men aldrig vetat om.

Det var långt ifrån en självklarhet. Tvärtom. Alla hade svårt att tro det. ”Det måste vara en högfungerande variant” ”Du är jättelite autistisk” ”Du är megahögfungerande.” Jag ligger i gränslandet för allt. När jag till slut fick diagnosen grät mina föräldrar av lättnad. På grund av att deras barn just fått veta att hen har en livslång funktionsnedesättning. För det var där vi hamnat, det var i det vi var tvungna att placera vårt sista hopp. Fick jag diagnosen skulle det bli lättare att få hjälp. Ett tvärnej till behandlingshem kunde eventuellt förändras om jag fick den. Vården gav mig allt de kunde ge och de som kunde ge oss mer ville inte göra det. Ingen vill ta sig an ett svårbedömt psykfall men när psykfallet fått en neuropsykiatrisk diagnos finns det lagar som ökar chansen till ett ja. Inte för att kommunen så gärna vill hjälpa mig, utan för att det är svårare att säga nej.

Så jag stod med en diagnos i famnen och utan aning om hur jag skulle fortsätta från det. Varsågod, en förklaring på allt som är du. Men! Viktigt! Låt den inte bli en för stor del av din identitet. Låt den inte ta upp för mycket plats. Men samtidigt: Den förklarar det mesta som är du. Och: Du är fortfarande du. Först och främst. Men samtidigt: Du måste anpassa hela ditt liv efter DIAGNOSEN. Skapa en tillvaro utifrån DIAGNOSEN. Välja en annan väg, bygga ett annat liv än du hade kunnat få utan den. Det kommer bli bra men du behöver förändra allt. Det kommer bli bra men du måste låta det ta tid. Det kommer bli bra. De säger alltid att det kommer bli bra.

Men jag kan inte släppa att det kunde ha hänt för tio år sedan. När vården tog en del av mig som jag ännu inte kunnat ta tillbaka. Tio år av sjukdom, tio år av självförakt, tio år av kaos inuti. Tio år av självskadebeteende, av ätstörningar depressioner ångest. Men framförallt tio år av att ständigt undra vad det är för fel på mig. Så jag dränkte mig i självhat och brände upp mitt inre, men när grundjaget fick nya glasögon fick självhatet panik. Och nu måste jag lära mig acceptera, lära mig förhålla mig till DIAGNOSEN. För jag fick till slut ett svar på alla frågor som tog 23 år att ställa.


Gillar

Kommentarer

Shining
Shining,

Åh, som jag förstår dig i det här. Jag har också mkt ilska mot att saker kunde ha varit annorlunda. Och det får nog ta sin tid för dig med. Ge plats för den en stund.

Jag vet ju inte din ålder. Är du 23 kanske?

Ge dig tid att landa i det här. Och fortsätt med hjälp av andra som har mer ork än man kan begära av dig just nu, att kämpa för din rätt till behandlingshem eller boende eller vad som nu skulle kunna få dig att hitta mer rätt i dig själv. Använd dig av alla de lagar som andra kan hjälpa dig med. Låt dem ställa de obekväma frågorna och kräva din rätt.

Mer kostnadseffektivt för samhället med dig som fungerande individ med ett år eller så på behandlingshem än gång på gång LPT inom slutenvården. DET kostar mer pengar. Gäller för samhället att tänka långsiktig kostnad istället för kortsiktig.

nouw.com/shining
Annarsvorejagintejag
Annarsvorejagintejag,

Jag fyllde 24 nu i höst, fick diagnosen i våras då jag var 23. Mina föräldrar och viss vårdpersonal kämpar som idioter för att jag ska få hjälpen jag behöver, jag är otroligt tacksam över det samtidigt som skuldkänslorna ibland tar över, men det är ju sådant jag behöver jobba med. Precis, det är ju så kortsiktigt att tro att de slipper mitt "fall" bara för att de nekade förlängning. Blir ju både kostsammare och krångligare för alla inblandade.

Kram

nouw.com/annarsvorejagintejag