En bra dag. En. Bra. Dag. Näst sista gången i en grupp som fått mig inse att jag kan trivas i en grupp. I helgen Pride, för första gången på flera år, trots att jag egentligen alltid vill gå. Snart en midsommar som förr, ett förr som faktiskt är välkommet. En del av det som faktiskt var bra, till och med då. Jag saknar inte mycket men jag kan sakna tryggheten som var, bland barndomsvänner och deras föräldrar. Det är sämre men framförallt bättre nu. En relation med en syster som bor drygt fyrtio mil härifrån. Efter midsommar, några dagar hos hennes familj. Efter det en vecka med en av de närmsta. Om två månader, två år nu. Gemensam nämnare från början: så pass dåligt mående att vi båda behövde behandlingshem. Men vi båda lever än.

Ordet bra är underanvänt i mitt liv. Aldrig är det bra. Aldrig får det vara bra. Det är främmande, nästan skrämmande, annorlunda, långt bort. Eller överanvänt. Hur är det? Det är bra, hur är det med dig? När det inte alls är det. Det är enklare så. Men inuti. Det är så sällan det kommer till användning, ordet. Nästan så att jag glömt bort att det finns kvar i mitt vokabulär.

Skriv om förhoppningar inför framtiden. Att må bra, skrev jag inte. Det blir för svårt, för odefinierbart. Istället konkreta punkter. Jobba inom psykiatrin. Skriva. Kombinera de två. Rida. Av någon anledning skrev jag rida. Det bara dök upp. Att orka engagera mig politiskt. Helst i HBTQ-frågor. Hantera känslor bättre, vara mer närvarande. Bli depressionsfri. Men ångesten då? Och resten? Det gick inte att sätta ord på, där och då. Givetvis önskar jag sammanhang, men delaktigheten har jag vant mig att leva utan. Åtminstone den i grupp.

Insikten kom där och då. I jämförelse med vad jag skrev första gången, för några månader sedan. Vem jag var i livet då. Jag kan tydligen trivas i en grupp. Kanske för att ett specialintresse är psykisk ohälsa, för att det är det den handlar om. Kanske för att jag bara lyckats hitta rätt. Ett sammanhang att vara med lika mycket i som någon annan där. Jag kommer sakna det. Det betyder att det varit fint, att det betytt något, fick jag lära mig i processen att inte gå sönder av avslut.

Det var en bra dag idag.

Ketaminbehandlingen kanske räddade mig. Jag kanske faktiskt klarar mig nu. Jag gick inte under av antagningsbeskedet och jag har inte gått helt sönder av att ännu en vårdrelation snart tar slut. Det sista mycket för att jag inte kan ta in det. Men ändå. Det gjorde definitivt skillnad, jag kan se det nu. Det var fyra månader sedan och jag vill fortfarande vara med. Kanske ännu mer nu än i början. Jag har gått i behandling efter behandling men kanske var det substansen jag behövde. Nej, jag tror terapin var viktigare, men inget har lyft mig på samma sätt.

Ibland tänker jag på personalen på psyk. De skulle kunna säga saker som ”Det är en ny person jag ser nu.” Så stor skillnad är det faktiskt. Jag ser det först när jag läser om hur jag tänkte då. Det är främmande nu. Samtidigt blir det lättare att ta på allvar, hur illa det faktiskt var, hur svårt jag faktiskt hade för att orka. Hur nära det var att jag faktiskt skulle dö. Jag har ofta tänkt: hade jag vetat hur det skulle bli hade jag tagit livet av mig för länge sedan. Det har stämt. Länge. Det gör det inte längre. Kanske har det inte varit värt det, kanske har det det. Oavsett vilket överlevde jag och här är en plats jag ändå kan tänka mig att vara på. Jag vill ha mycket annorlunda men jag kan acceptera att det kan komma. Eller, jag måste tänka att det faktiskt kommer. Även om det kanske inte gör det.

Jag tror att du orkar mer än du tror, sa hon. Det kanske finns en sanning i det. Saker är skillnad nu. En del små, en del större. Jag har lyckats läsa ut en bok. Jag orkar oftast laga mat minst en gång om dagen. Jag tar mig ut nästan varje dag. Jag har inte konstant ångest. Jag samlar inga tabletter. Och framförallt: jag tror inte längre att jag kommer vara död i höst.

Spring, det är sommar snart. Spring, det var vinter nyss. Spring, du hinner ändå aldrig ikapp. Vad försöker jag nå? Vad sträcker jag mig efter? Vilket hopp ligger till grund för skyndsamheten? Det var alltid det jag föll på. De sa att jag måste ta hand om mig själv först. Självklart sa de så. Det säger alla som inte vet, som inte bär en hjärna som det svåraste som finns. Det är av omtanke, givetvis är det av omtanke, men jag kan inte tänka rätt. Jag hittar andra vägar. Genvägar, senvägar. Mest senvägar. Det är svårt att slippa leva med sig själv. Det är ännu svårare att göra det.

De var trettiofem och hade tio års erfarenhet av arbete med människor. Alla svarade liknande på frågorna. Jag kommer inte ha en chans mot dem. Jag kommer inte komma in. (Det vet du inte, det vet du inte, än.) Men jag drömmer fast jag inte vågar. För att jag vill, för att jag måste ta mig vidare från det här. Tappar inspiration, har ingenting att skriva om längre. Jag kanske behöver något mer. Jag kanske äntligen behöver något mer.

Samtidigt är saker påväg att ta slut. Sammanhang. Jag har alltid haft avslut som livets värsta händelse. Det blev aldrig en ny början, mer en ständig identitetskris. Separationsångesten klyver hela livet till fragment. En vänjer sig inte men också vänjer en sig. Det blir stort, större, störst. Alla som försvunnit kommer tillbaka för att försvinna igen. Lämnad, oavsett lämnad eller ej. Riv upp, slit ut, gå. Men jag går inte längre sönder i samma bemärkelse. Jag tror att jag ska göra det. Det känns som att jag ska göra det. Gör det. Men det är enklare att andas efter ett tag. Ett snabbare tag, ett renare tag. Det raserar inte längre precis allt.

Kanske ålder, kanske terapi, kanske kombinationen. Depressionerna blir värre för varje gång men däremellan är det lite enklare att existera. På ett sätt. På andra sätt inte. Men jag kan säga ville nu. Ville dö. Ville slippa existera. Ville undvika allt. Men med mer energi kommer mer stress. Borde, borde, borde. Friskare. Borde, borde, borde. Gladare. Borde, borde, borde. Jag sprang så länge utan att orka att jag inte kan ta in att jag får både leva och vila. Att ha en vardag som går att bära utan konstant mjölksyra. En grund som håller. Jag trodde jag var tvungen att kompensera för allt jag missade. Mellan perioderna med sjukskrivning och psyk skulle jag uppnå allt jag inte lyckats göra.

Jag ville leva så mycket att jag ville dö för allt jag inte hann med.