Bubblor

Texter

Hej kära döden. Jag vill rama in dig som en tavla att titta på på avstånd. Går det bra?

En exalterad treåring blåser såpbubblor. Springer och jagar dem. De stiger upp mot himlen för att spräckas, poff, lösas upp, och bara sådär, bli ett med molnen. Om molnen tillåter.

Det skymmer över tavlorna. Det blixtrar inte till. Jag tar det lugnt med farten. Vad skönt att du inte är så stressad nu. Till och med regnet faller fortare än jag. Solen lyser inte i ögonen trots blicken rakt in i den. Slukar resterna av tårar som en uttorkad blomma som inte vet när den vattnas nästa gång.

För andras skull lyckas jag överleva. Jag har svårt att hitta motivation att bli frisk för mig själv. Jag vill snarare bli frisk från mig själv. Då satt jag i en sjukhussäng och lyssnade på Gabriellas sång. Jag ville känna att jag levt mitt liv. Nu verkar jag vilja fylla på med lite till.

Jag skulle kunnat komma mycket längre om jag inte var så mycket jag. Jag behöver så många livbojar att jorden inte räcker till, så mycket fast mark att stå på att ett snurrande klot är alltför vingligt. Jag hänger upp tiden på orden. Klämmer fast den med klädnypor på meningarna.

Förlåtelse. Du trodde att du föll för att du var för tung för att bli buren. Sanningen var den att du var för svag för att bära dig själv. Under symptom låg du osynlig. Men det var längesedan nu.

Här finns inga kyrkogårdar och balkonger med rutnätsgaller. Här finns skog och sjö. Plask, plask men jag drunknar inte längre. Halvgamla journalanteckningar river mig itu, som om jag vore ett pappersark. Men ni kan skriva vad ni vill, ni kommer aldrig äga mig.

  • Postad i: Texter

Gillar