Brev till björn

Hej. Börjar en med hej? Ska en säga hej till dig? Hej känns artigt. För artigt? Du din jävel. Du som dödar mig. Så kan en börja, fortsätta, avsluta. Men det går inte. För mig går det inte. Inte nu, inte än, kanske inte någonsin. Jag har inte som mål att hata dig och jag tror inte heller du hatar mig. Du får mig att hata mig själv, men det är en helt annan sak. Eller? Jag vet för lite om världen för jag har spenderat för mycket tid med dig. Så många upplevelser har filtrerats genom dig. Jag kan säga att du förstör mitt liv men det känns samtidigt orättvist. Du räddar mig ju också. Tror jag. Eller? Din närhet ger mig en obehaglig känsla av trygghet. Den är inte lika besk som sjukhustryggheten. Den smakar inte lika illa som ett suicidförsök i sig. Det är snarare den ständiga känslan av att någonting skaver. Någonting gör ont. Någonting känns fel. Eller?

Det är svårt att skriva till dig för det är svårt att veta vad du är. Jag skulle ge dig ett namn men det påminde för mycket om BUP så jag klarade inte av det. Jag minns att de ville kalla dig Björn. Kanske skulle det passa än idag. Det känns mjukt och farligt, precis som du. Omfamnande och samtidigt uppätande. Björn. Jag faller för din mjuka päls, du faller för det lätta bytet som jag är. Jag ville inte kalla dig vad de tyckte att jag skulle kalla dig för de försökte bända loss dig från mig och allt jag ville vara att ha dig kvar. Du tog dig uttryck i ätstörning och depression. I självskadebeteende och en självdestruktiv relation. Du tog dig uttryck i självhat, kroppshat, livshat. Jag ville leva men jag ville inte leva utan dig.

Det var väl det som var tryggheten i det hela. Att du aldrig kommer lämna mig. Jag höll hårt i sådant som inte kunde lämna mig. Det är inte läskigt att falla. Det har slutat vara det. Jag är inte rädd för att ligga på botten men blir fortfarande skrämd av bottenlösheten. Fritt fall är läskigt utan bromsar.

Björn. Du som går i ide men aldrig lämnar mig ifred. Du som äter blåbär och slukar människor. Du som är min ångest och du som kastar den på mig. Det är svårt att hantera den utan dig. Jag försöker fylla hålet du ständigt gräver i mig. Jag fyller det och fyller det men inget klår ditt kvicksandsliknande material. Inget stoppar din söndertagande grävteknik. Du lämnar mig när jag minst anar det och plötsligt står jag handfallen utan dig. Det är därför jag alltid söker mig tillbaka. Det är därför jag aldrig vågar lämna dig. Istället lämnar jag sådant som skulle kunna bli en varaktig trygghet. Istället lämnar jag, hugger av, klipper banden till situationer jag behöver spara i mitt liv. Jag har alltid haft svårt för avslut, nu har jag separationsångest för varje dag som går förbi. Jag kan nog inte vara arg på dig. Du har räddat mig för många gånger för det.

Det skulle nog inte vara såhär jag skulle skriva om min ångest. Det är nog tänkt att vara mer… isärtagande. Som att du tar sönder. Som att du bryter upp. Bryter sönder hela mig. Jag kan inte skriva att jag skulle vara lycklig utan dig för det tror jag inte att jag skulle vara. Du är en trygghet, vad någon än säger är du trots allt en trygghet. Jag behöver dig för att ha ens en aning om var jag rör mig. Men du är en kompass som fått en knäpp. Du snurrar flera tusen varv runt dig själv. Och jag försöker hänga med så gott jag kan.

Gillar

Kommentarer

Shining
Shining,

❤❤Du uttrycker dig så bra och poetiskt. Det måste jag påminna om. Det är du. Större än det andra.

nouw.com/shining
Annarsvorejagintejag
Annarsvorejagintejag,
Åh, tack! Det är så fint att höra. Särskilt av dig. ❤️❤️
nouw.com/annarsvorejagintejag