Avslag

Utredning avslutad. Beslut. Besked. Avslag. Käftsmäll. En väntad käftsmäll men ändå, en käftsmäll. Kvar är hoppet om överklagan. Eller, det borde vara kvar. Kvar är också möjligheten att ge upp. Att bara vänta och se på och låta det gå som det går. Men alla vet ju att det skulle gå åt helvete. Så jag tvingas bli kvar här. Men någonstans måste de ändå tänkt att jag klarar mer. De som bidragit till beslutet. De som bedömt att jag inte behöver behandlingshem igen.

Vården säger att de klarar det. Att det de har att ge är tillräckligt. Ändå vägrar de släppa ut mig. Den ekvationen är svårlöst för mig. LSS har en handläggningstid på tre månader eller mer och den själsliga förruttnelseprocessen är redan i full gång. ÖppenvårdsDBTn har börjat men knappt kommit igång. Flera inställda sessioner och en terapeut jag inte klickar med. Och sedan aktivitet. Någonting som faktiskt fungerar. Som går att fortsätta med, som faktiskt håller. Balansen. Den där jävla balansen. Var går gränsen mellan meningsfullhet och ohållbara krav? Mellan engagemang och stresskaos? Hur vet en när det är dags att sakna ned, men framförallt, hur fan gör en?

Gillar

Kommentarer