Ärren och känslorna

Känslorna. Att känna dem. Egentligen är det inte det som är problemet. Det är allting runtomkring. Skatta, identifiera, reagera. Hantera. Agera. När det blir dubbelt, trippelt, en hel hög av odefinierbara känslosnuttar. Förvirringen, det är den som är svårast. När det inte går att få fatt på en enda klarhet, när allt är blurrigt och utan tydlig färg. Och så tomheten. Och den alldeles, alldeles underbara kombinationen av alltihop.

Det var väl där det började. När jag slutade kunna uppleva rena känslor kom självdestruktiviteten och löste det åt mig. I verkligheten blev det bara ett större och större trassel, men det syntes inte då. Uppslukad, för stunden befriad. Tills det kom tillbaka igen. Lika starkt eller mer. Det blev ju ett beroende. Men det är så svårt att skriva om självskadebeteende, ett så komplicerat träsk att ge sig in i. Oavsett den fysiska handlingen. Hur vet jag vad som triggar dig? Hur vet du vad som triggar mig? Det vet jag knappt själv.

Ärren. Bokstavliga och metaforiska. Jag kastar skam på mig själv. Det har varat i halva mitt liv nu. Å ena sidan: jag borde väl för fan vara klar med skiten nu. Å andra sidan: det är ett invant beteende, så förstärkt att det nästan sker per automatik. Hur skärper en sig ur det? Men det är nog det jag vill skriva om. Sambandet. Hur det hör ihop men framförallt hur det inte behöver göra det. Det finns tusen anledningar att skada sig själv och minst lika många att inte göra det. Ärrens färg eller kroppens storlek eller huruvida vissa beteenden används eller inte. Det spelar mindre roll. Det säger inte särskilt mycket om hur det känns. Avsaknad av destruktiva beteenden betyder inte alltid bättre mående. Jag har alltid bytt av, bytt ut. Har haft år utan ett enda sår. En kropp som skulle kunna göra reklam för ”hälsa.” Jag mådde inte bättre då. Jag fick bara ut det på ett annat sätt. I perioder fick jag inte ut det alls, det fastnade på vägen. Syns det inte så finns det inte och det blev till implosioner i mig. Bitar utslängda överallt inuti. Det var det värsta. Det är väl därför jag saknar helheten nu.

Det är nog den vi ska försöka bygga ihop igen. Behandlingen nu är helt annorlunda mot behandlingen då. Då: destruktiva beteenden? Bara bort, bort, BORT! Nu: Det är viktigt att det kommer upp till ytan så att vi får en chans att jobba kring det. Tillåtande. Tillbaka till känslorna. Det där allt verkar handla om. Att stå ut med, vara kvar i, tillåta. Att lära sig reglera istället för att fly i panik. Jag är så himla duktig på att fly i panik. Men jag är oftare medveten om det, och det är väl något slags framsteg ändå. Och jag tror på terapin. För drygt 9 år sedan förlorade jag tilliten till psykiatrin. Nu håller jag på att få den tillbaka.


Gillar

Kommentarer

Shining
Shining,
VardagsBorderline