Ångestmolnet

i periferin av ångestmolnet

jag är en stängd dörr, ett öppet fönster

uppdragna rullgardiner

mörklägger perspektivet

ett kontrastrikt påslakan

kom ut, kom ut, det blåser litegrann

jag är ett snett gammalt hus som aldrig faller sönder

jag trodde jag var trasig

kanske var jag bara slut

nu tejpar jag för kameran

håller för tankarna

skrattar högt, sover djupt

vaknar trött, men står ut

i rädsla för ett avslut


  • Texter

Gillar

Kommentarer

Astrid
,

Så fint skriver!